lördag 30 april 2011

Tröst för ett tigerhjärta


Jag firade valborg genom att åka till Orresta och delta i en long driving-tävling tillsammans med ett gäng golfare som brukar frekventera golf.se:s diskussionsforum. Nu har jag ont på en massa konstiga ställen (och alldeles precis just nu stramar det på båda sidorna av halsen) och inser att detta beror på att jag inte är van att ta i när jag slår golfslag.




Orresta, som jag inte spelat tidigare, verkar vara en trevlig bana men oj vad den hade tagit stryk av vintern. Hur fairways såg ut kan ni se på bilderna ovan och nedan. I stort sett allt gräs har dött.




På sex av de arton hålen var det provisoriska greener och på de ordinarie låg stora fiberdukar.




Greenfeen var reducerad till 225 kr, vilket väl var OK, men allvarligt talat: Vad är det som hänt i Golfsverige? Varför ska man överhuvudtaget öppna banorna redan i april (efter en av århundradets tuffaste vintrar)? För några år sedan öppnade banorna när banchefen tyckte att de var klara för spel men nu verkar man öppna så snart snön smält och detta i stort sett oavsett hur banan ser ut. Vad är det för fel med att ägna några vårveckor åt träning på driving rangen och lite närspelträning där man kommer åt och att sedan gå ut på banan när den och ens spel ger förutsättningar för något som åtminstone påminner om golf?


Nå, hur som helst så ville jag visa att det finns andra banor som tagit betydligt värre med stryk under vintern än vad våra gjort. Om nu det kan få det att kännas bättre.


En sak gillade jag skarpt på Orresta och det var det anslag som satt vid kiosken. Så ska det vara, Max fem minuters fikarast (och det ska räknas från det att man går av green till det att man står på tee klar att slå ut). Tycker någon att det verkar tufft så är det bara att konstatera att redan ett fem minuters uppehåll under ronden är på gränsen till vad reglerna för spelet medger. Vill man ha längre paus bör man  spela niohålsronder. Då kan man äta, fika och vila precis hur länge man vill mellan ronderna.


Jag gillade också att det varken fanns bord eller sittplatser vid kiosken (men misstänker att detta kan hänga samman med att det är tidigt på säsongen). Sittmöbler ute på banan sänder en signal att det är helt OK att sitta och slappa ett tag fast det, enligt reglerna, inte alls är det.

Valborg





I morse vaknade jag tidigt. Det var inte oangenämt eftersom jag sovit med balkongdörren på glänt och det var intensiv fågelsång som väckte mig. Särskilt en högfrekvent och synnerligen ihärdig rackare gjorde fortsatt sömn omöjlig. I och för sig så kunde jag ju ha stängt balkongdörren men då hade jag ju ändå varit tvungen att gå upp. Istället drog jag på mig kläderna, greppade en kamera och åkte ut en sväng till klubben för att se om morgonljuset kunde ge några intressanta bildmöjigheter.


När jag kom fram började jag ångra att jag inte gett mig tid att ordna med en kopp kaffe. Gissa om jag blev glatt överaskad när en flagga förkunnade att restaurangen var öppen! Halv sex på morgonen. Det var naturligtvis vilseledande marknadsföring.




Egentligen var det aningen för kallt för min klädsel och innan solen hunnit en bit upp så var det faktiskt frost i gräset. Lövsprickningen är dock i full gång och om en vecka så kommer allt (utom, möjligtvis, greenerna) att vara väldigt grönt.




Nå, solen arbetade sig sakta uppåt och gick hårt åt frosten. Själv åkte jag hem för att få en kopp kaffe. Det kommer att bli en fin Valborg på Sveriges bästa golfklubb!

fredag 29 april 2011

Snabbfil?

Långsamt spel är plågsamt och det är helt enkelt olidiigt för oss som vill spela golf i ett rakt tempo att det i praktiken är de långsammaste spelarna som dikterar tempot på banan. En maxgräns för hur lång tid en rond får ta borde vara en självklarhet liksom det borde vara självklart att de efterlevs. Man får helt enkelt inte spela golf in sin egen takt om det innebär att man uppehåller spelet för andra.


I ett tidigare inlägg länkade jag till en bana i USA där man genomfört ett program för att snabba upp speltempot men det finns exempel även på närmare håll. Nedanstående citat är saxat ur Bro-Bålsta GK:s sk spelbestämmelser.


2.3 Före kl 08.00 får endast tvåbollar (singlar eller foursome) starta. Mellan kl 08.00 och 09.00 får även trebollar starta. Två- och trebollar, som startat före kl 08.00 respektive kl 09.00, får inte under pågående rond ändras till tre- respektive fyrbollar.


Jag skulle gärna se att vi hade en motsvarande regel i Sveriges bästa golfklubb. Just långsamma bollar som går ut på bollrännetid kan orsaka störninar under i stort sett en hel dag. Vill man, av sociala eller andra skäl, vara fyra i bollen så kan man ju spela foursome (och därmed fortfarande vara en tvåboll). Foursome är, för övrigt, en både snabb och rolig spelform, särskilt om man spelar match (vilket man bör göra).

torsdag 28 april 2011

Roslagsvår - en lägesrapport 11


I kväll var det flera dussin bilar på parkeringen när jag åkte ut för att gå en runda på niohålsbanan efter jobbet. Speltrycket föreföll vara ganska jämnt fördelat på våra båda banor.



Alla jag mötte verkade glada och nöjda (fattas bara annat en sådan underbar vårkväll!). Niohålsbanan har nu torkat upp helt. Fairways och greener är riktigt hårda och greenerna här har klarat vintern bättre än de på artonhålsbanan.



Personligen anser jag att niohålsbanan layoutmässigt är väl så bra som artonhålsbanan. Varför vi i Sveriges bästa golfklubb behandlar den så styvmoderligt har jag aldrig riktigt begripit. Vi borde spela den oftare och ha även andra tävlingar än Städscramblen här. Varför inte niohålstävlingar? Kanske det formatet skulle locka andra (fler) än vad artonhålstävlingarna gör? På vintern är ju alla nöjda med nio hål.

3 timmar och 45 minuter, max

Längre tid ska det inte behöva ta ens för en fyrboll med motionsspelare att skava sig runt vår artonhålsbana och då talar jag inte om stress eller jäkt utan om vanligt golfspel i ett ganska avspänt tempo (och utan en tjugominuters fikapaus mitt i). Är vi överens om det? Åtminstone borde man kunna sätta upp en sådan absolut tidsgräns för de sk attraktiva tiderna (lör- och söndagförmiddagar). Det skulle, helt enkelt, inte vara tillåtet att boka sådana tider om man inte kan hålla ett anständigt speltempo.

Några ord från Brynte

Här är länken till det senaste ordförandebrevet.

onsdag 27 april 2011

Roslagsmaran

Det är, eller var åtminstone förr, tradition i Sveriges bästa golfklubb att spela en 72-hålstävling måndagen efter midsommar. Startfältet brukade inte vara särskilt stort men en fem-sex tvåbollar brukade samlas strax före klockan fem för att ge sig ut på dagens första rond. Sju klubbor, bärbag och inte mycket annat.


De där tidiga morgonronderna brukade gå blixtsnabbt och följdes av en frukost i klubhusrestaurangen och sedan gällde det att, om möjligt, hinna ut på det andra varvet innan en massa morgonpigga fyrbollar med vagnar och annat som drar ner speltempot han korka igen banan.


Vanligen var maratongolfarna iklädda T-tröjor i någon skarp färg och alla andra spelare på banan informerades om vad som pågick och uppmanades att genast släppa förbi dessa snabba tvåbollar. Det brukade fungera mer eller mindre bra.


Andravarvet följdes av en snabb lunch i restaurangen och sedan gällde det att tränga sig ut på banan igen. Det var nämligen så att tävlingsbollarna hade förtur på första tee men det var inte alla sällskapsspelare som var införstådda med detta och ibland hade de högljudda synpunker på att deras femtimmarsrond blev förskjuten två-tre minuter alldeles i början (för längre tid tog det inte för maratonspelarna att hinna utom skotthåll från tee.


Efter det tredje varvet brukade trötthetssymptom, skavsår, vätskebrist och annat börja ta ut sin rätt. Många såg ganska plågade ut under den korta middagsrasten men det var nästan aldrig någon som kastade in handduken.


Några av mina roligaste golfminnen kommer från de maror jag spelat och jag hoppas verkligen att det blir en sådan tävling även i sommar. Till i midsommar ska man väl ha gått av sig några kilon och skaffat sig en hyfsad kondis. Vi får se...


Vad var det då som fick mig att ställa upp i min första Roslagsmara? Jo, det var faktiskt att jag hade problem att hålla ihop en artonhålsrond. Nio hål kunde jag spela med riktigt låga scorer men artonhålsronderna (de som började bra) brukade ofelbart haverera under inrundan. Min tanke var att om jag spelade fyra ronder på raken, en och samma dag, så skulle en artonhålsrond därefter te sig som en bagatell. Det fungerade faktiskt. Kanske något för dig att testa?

tisdag 26 april 2011

Det blir bra (Roslagsvår - en lägesrapport 10)


Vad lyckliga vi är som har en så förträfflig niohålsbana som dessutom är i helt OK skick redan nu, för artonhålsbanan har en bra bit kvar innan den är som man vill att den ska vara. Jag har alltid sagt att det är först runt midsommar som man kan räkna med att banan ska vara i fullgott skick (och först då man har anledning att vara kritisk om den inte är det). I år kommer den säkert att vara rolig att spela långt tidigare och det är i så fall alldeles fantastiskt, precis som det är alldeles fantastiskt att den redan är öppen.




Fairways och ruff är redan förvånansvärt bra och det är, som vanligt, en oslagbar promenad att spela sig från tee till green, gärna med ett halvset i en lätt bärbag över axeln men greenerna kan man lika gärna låta vara. För deras såväl som för sin egen skull. Bättre då att förlägga sitt spel till niohålsbanan ytterligare en tid. Det tänker i alla fall jag göra.




Nu har banpersonalen gjort vad som kan göras och dressat greenerna för att få en någotsånär jämn yta men innan gräset har återhämtat sig efter snömöglets härjningar så får man acceptera att det inte ser vackert ut och att bollen uppför sig precis som den vill när man satt den i rullning. Det är tid och fortsatt flyt med vädret som behövs och dessbättre syns en hel del ljusgrönt i dressanden på de kala fläckarna. Till midsommar kommer det att vara hur bra som helst och förmodligen också att ha varit  bra en tid.




De tujor som transplanterats till området mellan sjunde och tionde hålens greener ska jag inte gnälla mera om (idag). Ni ser ju själva... Vad som slog mig är att man gjort sjuan ännu svårare än vad den var tidigare. Det är ju banans längsta partrea och många medlemmar behöver en träklubba - kanske rentav driver - för att nå greenen och med så pressade utslag är det lätt hänt att bollen rinner av greenen. Tujorna står betydligt närmare greenens bakkant än vad de nedtagna asparna gjorde och kommer därför att vara betydligt mera i spel än vad träden var.

lördag 23 april 2011

Glad Påsk!

Utsikten från klubbhuset, När GK, vid sjutiden i morse.

Tionde hålets tee vid halvniotiden.

torsdag 21 april 2011

Premiär!


I eftermiddags var artonhålsbanan spelklar. Teekloten var på plats, nya hål skurna och flaggstängerna i. Vid halfemtiden hålade en trött perimärboll ut på en trött green. "Dåligt!" var Bryntes spontana omdöme (om spelet) men han såg ändå rätt nöjd ut.


Nu tar jag påskledigt. Tror jag.

Påskledigt!

Jag tar nu påskledigt från mitt bloggande. Kanske postar jag ett vykort. Vi får se. ha en Trevlig Påsk på Sveriges  bästa golfklubb!

onsdag 20 april 2011

Rättelse

Idag på lunchen upptäckte jag Leifs lapp med avstånden till de olika målen på rangen som jag efterlyste i går. Den såg på något vis bekant ut och när jag tittade på bilden av rangeautomaten i gårdagens inlägg så satt den ju där också. Kameran ljuger inte och jag var alltså ute i ogjort väder. Förlåt, Leif! Fast till mitt försvar vill jag säga att det var en bra liten lapp. Men bra.


Här till höger ser ni lappen (fast den ser bättre ut i verkligheten) och det är den lilla gröna rutan som innehåller informationen. Läsglasögon rekommenderas.

Dagens Nyheter?

Piggt grepp av webmastern att lägga ut dagsaktuell information på hemsidan under denna rubrik. Sedan kanske man inte får ihop en så tung löpsedel varje dag men en stark start är det. Kul att Johannesberg är med i Golfrundan. De har en trevlig bana.

Hur mycket tränar du, egentligen?

Hur mycket behöver man träna för att det ska ge någon verklig effekt? Förmodligen (nästan säkert) betydligt mer än vad jag tränar och då har jag ändå besökt Golfpunkten två gånger per vecka under vintern, deltagit i VinterTouren och är nu i full gång med att banka bollar på rangen.


Det sägs att man måste lägga ner 10.000 timmar för att verkligen bli bra på någonting. Det är väldigt många timmar. Tränar man en timme om dagen (vilket få av oss gör) blir det ändå bara 365 timmar på ett år och skulle det alltså, om jag räknar rätt i huvudet, ta bortåt en trettio år innan man blir riktigt bra.


Här kan ni läsa om en kille som tagit idén på allvar. Själv fortsätter jag nog ungefär som hittills. Det spelar egentligen ingen roll om jag blir riktigt bra så länge jag tycker att det är kul att hålla på. Undrar om jag skulle tycka att det var kul att träna golf på heltid. Det låter ju misstänkt likt ett vanligt arbete.

Hickory KM?


Leif Modin har hickoryklubbor och spelar hickorygolf. Jag har hickoryklubbor och tänker spela hickorygolf (så snart jag hunnit ordna med nya grepp och nåra andra småfixar för att få mina drygt sekelgamla klubbor i ordning) men är vi de enda dårarna i Sveriges bästa golfklubb?


Alla anonyma hickoryfetischister anmodas härmed att ge sig till känna. Diskretion hederssak! Hör av er till Leif (i shopen) eller till mig (ni vet nog vem jag är). Och det där med KM är inte så himla allvarligt. Det vore mest kul att få kontakt med (eventuella) likasinnade i klubben. Förresten så är det inget krav att ni har hickoryklubbor, bara att ni är intresserade.


Hör av er!

tisdag 19 april 2011

Bravo!

Jag måste bara få ge gänget på banan en liten eloge. När jag i går fick veta att man tänker öppna artonhålsbanan redan till helgen så tänkte jag i mitt stilla sinne att nu får väl niohålaren klara sig bäst den kan ett tag för grabbarna kan ju inte hinna med hur mycket som helst. När jag kom till klubben i kväll kunde jag från bilen se att man jobbat på Gamla banan och ställt ut bänkar osv. 


Nå, vad fann jag då när jag gick ut på niohålaren? Jo, att det var genomgående grästees (även om det inte var så mycket gräs överallt), att man ställt ut de vita teemarkeringarna och att man såväl klippt som gjort någon slags ytlig luftning av greenerna. Alla tiders, men ta det litet lugnt grabbar! Ni ska orka hela säsongen...


Förresten så syntes det litet grönt i de flesta kala fläckarna efter snömöglets härjningar så det här kommer nog att bli riktigt bra ganska snart.


Sedan undrar jag varför man förlängt banan under vintern. Jag upplever i alla fall att jag får jobba betydligt mer för att nå in på de flesta hålen än vad jag behövde göra i fjol. Just den detaljen är jag en aning kritisk mot. Det var bättre som det var förr.

Roslagsvår - en lägesrapport 9

När det är full aktivitet på parkeringen redan strax efter klockan åtta en tidsdagmorgon kan man nog anse att säsongen på Sveriges bästa golfklubb har börjat. De som inte tränat inomhus under vintern, deltagit i VinterTouren eller kanske tillbringat en eller annan vecka på gröna banor söderut har nu bråttom att hitta svingen och bollträffen innan helgen (då ju artonhålsbanan öppnas).










Själv slog jag bollar på driving rangen en stund innan det var dags att bege sig till kontoret. Leif Modin har fräschat upp rangen i vår och lyxat till det med nya mattor. Det gick, för övrigt, precis lika illa att slå från dem som det gjorde från de gamla men det var nog inte mattans fel. Inte bara.



Dessutom så har Leif ordnat med fler mål att skjuta prick på och inte bara det: Han har också mätt upp avstånden till alla dessa mål och gjort en skylt där dessa finns angivna. Det påstod han i alla fall för ungefär en vecka sedan då han frågade om jag sett den. Nej, svarade jag. Leif kom då på att han inte satt upp skylten på bollautomaten ännu utan att den fortfarande låg kvar i hans bil. På den vägen är det, men jag gissar att han tar sig samman och sätter upp den till på fredag?





Pumphuset


Bloggen ger idag en exklusiv inblick i Det Allra Heligaste, i vart fall vad vårt bevattningsystem anbelangar. Alla har sett utsidan av det lilla rödmålade pumphus som står längst ner på parkeringen (mot Johandammen) men vi är få som varit där inne.


Tja, så här ser det alltså ut. Två fruktansvärt starka pumpar (jag har inte specifikiationerna i huvudet) som kan flytta en enorm mängd vatten jättesnabbt. De är kopplade i någon slags fas (det där är sk*tkomplicerat och jag har aldrig riktigt lyckats begripa hur det fungerar) och det är vad som krävs för att spridarna även längst ute på banan ska spruta vatten med rätt tryck på våra greener och fairways.


En inblick, alltså, i en verklighet som få golfare känner till (och än mindre tänker på) men som har stor betydelse för hur spelytorna ser ut när vi ska slå våra inspel eller rulla i våra puttar. Varsågoda!


Mannen som står och gör någonting som jag inte har något egentligt begrepp om heter Lasse Söderberg. Han var tills i fjol något av ett inventarium här i Sveriges bästa golfklubb men har nu städslats av Broillsta. I söndags var han inlånad för att göra någonting som det tydligen är flera än jag som inte riktigt begriper. Tack Lasse!

måndag 18 april 2011

Jo, på fredag öppnar banan!


Trots en av de tuffaste vintrarna i mannaminne öppnar artonhålsbanan rekordtidigt och påskhelgen artar sig till en enda lång golffest. Shopen är naturligtvis också öppen. Och rangen. Och, utgår jag ifrån, restaurangen. Allt kommer att vara öppet! Säsongen kan börja!

När öppnar banan?

När banan öppnar är, så här års, frågan på allas läppar och efter helgens gudabenådade aprilväder och med en lysande vårsol på en blå himmel utanför kontorsfönstret så känns det ju som slöseri att inte öppna artonhålsbanan nu till påskhelgen. Fyra härliga golfdagar! Låter inte så dumt, va? Säkert skulle en rejäl bunt med tusenlappar i greenfee också ramla in om det vore så.


Samtidigt vet jag att det inte är snutet ur näsan att öppna en golfbana för säsongen. Det är faktiskt en hel del som måste göras för att vi ska få bra underlag att spela på om några veckor, när säsongen verkligen är i full gång och man inte längre överser med pluggade lägen, ojämna greener och alla andra imperfektioner man så här i april blundar för bara man får komma ut och spela.


Vissa av greenerna ser ut att ha tagit rejält med stryk av, främst snömögelangrepp under vintern och det är alltid osäkert hur djupt dessa angrepp gått. Ibland är det bara bladen som strukit med och i så fall börjar det ganska snart spira nya gröna små blad i de kala fläckarna men i värsta fall är har angreppet gått på djupet och dödat plantorna och i så fall krävs det såväl arbete som tid innan man kan hoppas på att greenen är återställd. Naturligtvis vill man gärna avvakta ett tag för att se om det hela självläker innan man tar till mer resoluta åtgärder.


Avvägningen är alltid om man ska öppna banan så tidigt det bara går eller ha en så bra bana det bara går när man öppnar. Inget lätt val.


Det är väl, som vanligt, bara att hålla tummarna och att heja på killarna på banan och... vänta. Tur att vi har en såpass bra niohålsbana. Där är det ju också bollränna som gäller vilket jag personligen tycker är ett extra plus.

Knipa i knipa?

En trevlig sak med våra golfbanor är att det är så många olika fåglar som verkar trivas där. Det är så mycket häftigare att spela i öronbedövande fågelsång än med en bullermatta från intilliggande motorväg eller inflygningsstråk som bakgrundsljud,


Att se havs- eller kungsörn när man är ute och spelar är inte sällsynt. Korp och olika hackspettar är något av karaktärsfåglar. Alla småfoglarne finns naturligtvis och i våra vattenhinder trivs diverse andfåglar och doppingar.


Sveriges bästa golfklubb har, som ni kanske känner till, satt upp en massa nya fågelholkar under vintern men här har ett misstag begåtts. Det är Lasse Sköldebring som tog bilden i torsdags i samband med att han avhyste den stackars knipa som tydligen misstagit papperskorgen vid treans tee för en ultramodern knipholk. Antagligen var det svårare att ta sig ur papperskorgen än vad det var att komma in i densamma och även om korgen kanske skulle ha fungerat som fågelbo så hade det nog blivit litet jobbigt för fågelfamiljen när säsongen börjat ta fart och bananskal, tomma bollförpackningar och annat kastats ner i vardagsrummet stup i kvarten.

Välkomna till Sveriges bästa golfklubb!


Kan det sägas bättre? Eller göras snyggare? Kunde det vara trevligare? Klubbens ordförande (Göran "Brynte" Bryntesson) hälsar, utanför klubbhuset, de nya medlemmarna Anders Hedlund och Lolita Almquist välkomna. SÅ ska det vara. Sveriges bästa golfklubb. Egentligen inget märkvärdigt alls. Inget att blogga om ens. Bara som det ska vara. Inget märkvärdigt alls.


Välkomna, Anders och Lolita! Hoppas att ni ska trivas i Sveriges bästa golfklubb! (Och bättre lycka nästa gång ni ställer upp i en klubbtävling...)

söndag 17 april 2011

Virtuell prisutdelning

Egentligen så är det synd att vi inte använder niohålsbanan för tävlingar oftare.
Så har då säsongen första klubbtävling spelats och det blev, enligt min absolut opartiska uppfattning, i flera avseenden en succé. Vädret var så bra som det överhuvudtaget kan vara i Roslagen i april, banan var i för årstiden bra skick, deltagandet var över förväntan (13 fyrmannalag!) och det blev en synnerligen jämn och spännande tillställning.

Mannen till höger i bild kan ha släppt ut luften ur alla fyra däcken på en vit halvkombi på parkeringen. OM han skulle ha gjort det så är det mannens till vänster i bild (dvs mitt) fel. Det var nämligen så att mannen till vänster i bild hade, som det heter, goofat och råkat schabbla bort mannen till höger i bild när han (mannen till vänster i bild) lottade tävlingen och bilden har (oklart av vem) tagits precis när mannen till vänster i bild (dvs jag) meddelar mannen till höger i bild detta. Den vita bilen var den som jag i desperation pekade på när mannen till höger i bild (som verkar vara en alltigenom hygglig och på det hela taget förträfflig person) då frågade vilken bil som var min. Behöver det köpas ny luft så står jag för kostnaden. Dessbättre (för mannen till höger i bild) så kom ett mycket sent återbud så han fick, trots allt, spela tävlingen. Bortsett från eventuell a tomma däck är, således, ingen skada skedd.

Lag Peter Bergström på väg mot första tee.

Vad man möjligen kan ha synpunkter på är att jag bestämde att vi skulle tillämpa rullande start, dvs att alla lag skulle börja från första tee, istället för kanonstart. Jag tycker nämligen att det ska vara så. Banan är gjord ( i vart fall om den är riktigt gjord och det är våra banor) tänkt att spelas så. Att alla spelar hålen i samma ordning är det mest rättvisa sättet att spela banan. Så är det bara. Kanonstart är en nödlösning och sådana bör man bara tillämpa i (yttersta) nödfall.

Bill Lindvall (till höger) ger Peter Bergström några goda råd innan start.

Här har någon fått en plats i solen.

Fatta vad rädd jag blev när Jördis (till vänster i bild) kom och trodde att jag lurat henne beträffande starttiden.

Åtminstone en deltagare hade förstått hur vårsolen bränner. Klart cool hatt.

Två av mina lagkamrater - Lasse Sköldebring (trombon) och Bo Bergström (till höger).
Nå, vi går direkt på resultatlistan.

Följande tre lag delade förstaplatsen på 35 slag:


Lag Madeleine Nydahl (+Hasse Järnebrant, Hans Ekman och Ingo Jansson)
Lag Martin Boström (+Barbro Rensvik, Kurt Blomqvist och Yvonne Ekelund)
Lag Herman Johnell (+Bo Bergström, Lasse Sköldebring och Sven Wicksell)


Fjärdeplatsen delades av följande lag på 36 slag (= par):


Lag Björn Arnell (+Camilla Arnell, Agneta von Unge och Jördis Lindblom)
Lag Leif Jansson (+Kerstin Jacobsson, Hannah Arnell och Leif Josephsson)
Lag Lukas Johnell (+Kjersti Nilsson, Kurt Wolf och Leif Ernstell)
Lag Peter Bergström (+Gunilla Karlsson, Cajsa Witholdt och Bill Lindvall)
Lag Thomas Eriksson (+Ingegerd Ernstell, Freddy Liljeblad och Lennart Nylöf) 
Lag Ulf Ström (+Eva Nordstrand, Jan Nordstrand och Sven Nordlander)


På 37 slag och tiondeplats kom:


Lag Tommy Karlsson (+Helena Wedén, Jan Bodin och Barbro Lindvall)


Elfteplatsen delades av dessa tre lag som kom in på 38 slag:


Lag Robert Arnell (+Erik Nilsson, Kerstin Nordstrand och Lars-Åke Johansson)
Lag Sören Andersson (+Lolita Almquist, Mikael von Unge och Ove Rensvik)
Lag Anders Hedlund (+Astrid Josephsson, Hans Nordstrand och Ulla Lennertun)


Naturligtvis så hade nästan alla gett sig av när vi i sistabollen kom in men det tycker jag var helt i sin ordning. Inga staravgifter, inget prisbord, ingen prisutdelning. "Small check, small speech" som det lär ha sagts en gång av en vinnare i en svensk ET-tävling. Strängt taget så kan man ju lösa eftersnacket så här, via nätet (eller, som det heter, virtuellt) och de där paraplyerna, för trånga T-tröjorna och trepacken med bollar man brukar vinna kan man ju (tycker jag) ha och mista. Måste jag välja mellan kanonstart och prisutdelning eller rullande start men ingen prisutdelning så tar jag absolut det sistnämnda.

Hurra, hurra, hurra! för alla som var med. Särskilt många hurra för oss som delade förstaplatsen. Vi ses om ett år igen (om ni vill och om jag får förnyat förtroende).

Så litet gnäll: 

Priser kan jag gärna vara utan men en kall öl (även en lättöl!) hade varit gudomlig när man kom in denna varma dag. Så hade även något att äta varit (och den pizza som min lagkompis Lasse hämtade före start var visserligen god men den ökade samtidigt törsten exponentiellt). Varför man bjöd dem som städade på lördagen på lunch men inte tillhandahöll samma service för dem som städade på söndagen (och för några av oss var det ju den andra och helt ideella städdagen) begriper jag inte. Hade det gått att få något att äta, eller åtminstone dricka, (framförallt innan vi gick ut men också när vi femtiotvå hungriga, törstiga och trötta medlemmar kom in) så hade det förmodligen inte blivit samma snabba sorti från klubben som det blev idag när utsvultna, solsvedda och uttorkade golfare inte kunde komma iväg fort nog. Här finns utrymme för förbättring! Jag kan förstå att det kan ha varit svårt att övertala den nye krögaren att ställa upp ens på lördagen men det kändes ändå litet B. På mötet i går poängterades vikten av att vi medlemmar gynnar den nya krögaren så att han kan få lönsamhet här på Sveriges bästa golfklubb men det är svårt att gynna en krögare när krogen är stängd. Idag hade en öppen krog gått runt. Lätt! Herregud, Lasse började tala om kalla Hof redan på femte hålet...

Sopperoexpressen!


Har ni tänkt på vilka bra grabbar (för hittills så har det varit ett manligt reservat) som blir ordföranden i vår klubb. Att nämna nuvarande skulle verka fjäskigt (och dessutom är han väl, strängt taget, mest på prov fortfarande även om han, det ska medges, verkar lovande) och min blygsamhet förbjuder mig att dra fram ett annat exempel. Ulf Ström, däremot, finns inga skäl att inte nämna, för att inte säga framhålla, i sammanhanget.


Ulf hoppade in under närmast kaotiska omständigheter för några år sedan då hans företrädare valt att avgå (av personliga skäl) och då situationen var den att en eldsvåda ödelagt klubbens restaurangkök, förvirring rådde rörande den nyligen beslutade övergången från medlemslån till spelrätter och ekonomin råkat i vad som väl närmast måste beskrivas som fritt fall. Dessutom hade det stora raset i golfsverige med vikande medlemstal, sjunkande greenfeeintäkter och allsköns annat elände slagit till samtidigt. Alla årsmöten under den perioden var inte lika roliga som det vi höll i går.


Ulf tog tag i allt detta, bibehöll sitt goda humör, fortsatte att (ideellt!) arbeta på banan och var dessutom en stöttepelare i H55-laget.


Nå, varför bloggar jag om detta just idag? Jo, därför att man alltid kan lita på Sopperoexpressen och i går, mellan städdagen och vårmötet drog han fram som en tornado över niohålsbanans greener och blåste dessa rena från pinnar, kottar och maskhögar så att vi ska ha ett någotsånär tjänligt underlag att putta på under dagens tävling. Man blir ju för tusan nästan rörd av sådant.

Rapport från gårdagens möte. Med bilder!

Kassören, Jan Svenonius, drar styrelsens årsredovisning

I går hölls klubbens sk vårmöte. Årsmötet är ju (helt genialt) uppdelat så att vi först väljer om sittande styrelse på hösten men att den först några månader senare, på våren, måste avlägga redovisning för sin förvaltning. Riktigt hur man kom på den idén är en aning oklart men även den här gången gick det vägen och den omvalda styrelsen fick alltså ansvarsfrihet. Strängt taget så förutsätter ju systemet detta för hur det skulle bli om mötet kom fram till att något annat vill man (inte jag i alla fall) inte tänka på.




Det var ungefär lika många (eller få) som det brukar vara som kom på mötet. Nu var ju planeringen den att klubben hade städdag på förmiddagen men den, inklusive lunchen, var avklarad till vid pass klockan ett och vi var inte alltför många som passade på att spela golf efteråt utan de flesta åkte hem. Några tappra återvände, duschade och ombytta, till mötet men jag gissar att uppslutningen hade varit bättre om mötet hade hållits direkt efter städdagslunchen, dvs kl 13.00. Fast det är förstås bara vad jag tror...


Vår ordförande, Göran Bryntesson, skymtar i nedre vänster bildkant.
Nå, att ansvarsfrihet beviljades var inte så konstigt utan, om sanningen ska fram, välförtjänt. En kombination av sparsamhet, insatser från åtskilliga medlemmars sida och att styrelsen och vår markägare, Alexander Oxenstierna, nått en uppgörelse om en tillfällig minskning av det arrende klubben betalar hade nämligen lett till ett överskott i räkenskaperna med ca 680.000 kr. Detta innebär, dessvärre, inte att vi hamnat på grön kvist. Tvärtom behövs liknande resultat under ett antal år framöver för att vi ska kunna, som det så vackert heter, konsolidera klubbens ekonomi. På svenska betyder det att vi behöver rensa upp efter åtskilliga förlustår så att klubben inte längre, för sin verksamhet, ska vara beroende av lånade pengar.




Den stora nyheten var annars att styrelsen och Alexander tydligen (och detta, om jag förstått saken rätt, mer eller mindre samma dag som mötet hölls, dvs i går) nått mer långsiktig uppgörelse om att minska arrendet. Det låter bra. Vidare så har klubben nu en ny krögare (igen!) och den här gången är det samme krögare som driver restaurangen Dejvan inne i Norrtälje. Vi som var med på lunchen (där vi serverades grillad kyckling med alldeles perfekta pommes frites och en fräsch sallad) tycker att även detta verkar vara bra. Hannah och Jessica i receptionen (som redan presenterats på bloggen) framhölls av Brynte som en epokgörande landvinning och de verkar ju också vara bra liksom det (naturligtvis!) är bra att Örjan Persson nu är banchef permanent. Tja, det var väl det viktigaste? Jo, och så framförde Hans Engdahl alldeles spontant medlemmarnas varma tack till Alexander för att han gått med på att minska arrendet och då så Brynte orolig ut och tänkte (förmodligen) att nu tänker karl´n nog bli långrandig så han greppade rådigt en flaska någonting i elegant förpackning och rusade fram och tog Hasse i hand och sa några ord om vilken fin och bra medlem Hasse är (och det håller ju alla med om) varpå församlingen applåderade (fast om det var för Alexander, Brynte eller Hasse var något oklart och spelar kanske också mindre roll) och mötet fick en fin avslutning.


Det mesta bra, alltså. Vad är det som händer? Vart är vår klubb på väg? frågar man sig oroligt.