fredag 8 februari 2013

Golfvett à la Nike...

I alla tider, eller åtminstone sedan någon gång på 1800-talet (gissningsvis sedan guttyn kommit att revolutionera spelet) har golfare, åtminstone de som vet att uppföra sig, ropat "FORE!"  så fort det är risk att deras boll ska träffa någon. Att de som numera spelar om stora pengar inte besvärar sig med sådant utan stillatigande ser på när deras sneda slag seglar ut i publikleden är bedrövligt och som alla andra olater som odlas på den sk touren (tex långsamt spel) har detta oskick blivit norm för nya golfare.

 I den här reklamfilmen från Nike kan man lära sig hur man ska göra om man hänger med sin tid. Tydligen ska man, med företagets senaste driver, slå bollen på framförvarande, följa bollflykten under tystnad för att när den landat ropa "sorry!". Sorgligt är vad det är. Jag har aldrig gillat Nike men den här idiotin är någon slags rekord...

Riktiga golfare slår naturligtvis ut med en persimmondriver, slår aldrig bollen på framförvarande och vet att när så är påkallat ropa "FORE!".

edit. Det är värre än jag trodde. Nu har Golf Digest på sin hemsida kommenterat videon. Man anmärker att det inte är lämpligt att slå sin boll på framförvarande men att det om man gör det är bäst att vara artig. Inte ett ord om att det är lämpligt att ropa FORE! Det är väl snart bara vi som spelar i knickers och med persimmonklubbor som fortfarande gör det...

måndag 4 februari 2013

Att spela på par

Vissa idéer behöver tid för att slå igenom. Redan för tio år sedan var problemet med långsamt spel besvärande. I Sverige löste man problemet genom att resignera och i nybörjarutbildningen börja lära ut att fyra och en halv timme var en OK rondtid. Skyltar med texten "Maxtid 4 tim" målades om så att de kom att lyda "Idealtid 4 tim". Sedan togs de bort. Det amerikanska golfförbundet tog, efter ett initativ av Golf Magazine, samtidigt fram en modell de kallar för Time Par. Det är helt enkelt en formel för att räkna ut hur lång tid det rimligen ska ta, för en fyrboll och på en full bana (där alltså genomsläpp är impraktikabelt) att ta sig runt.

Min personliga uppfattning är att det här är en mycket viktigare modell än den sk banvärderingen (slopen) och därför är jag inte ett dugg förvånad över att man här i landet lagt ned avsevärda resurser på att implementera banvärderingssystemet men struntat i det där med Time Par.

Vill man läsa om Time Par kan man göra det här, på Dean Knuths förträffliga hemsida www.popeofslope.com. Där kan man läsa mycket annat intressant om bland annat banvärdering och handicap.

För de flesta banor hamnar Time Par strax under fyra timmar. För en fyrboll på en full bana. Den gamla maxtiden för en rond var alltså - och är! - helt rimlig. Det finns ingen godtagbar anledning att en artonhålsrond ska ta längre tid än så.

Vi måste göra något åt rondtiderna, särskilt under de tider då vår bana är full med fyrbollar. Jag tror att begreppet Time Par skulle kunna vara ett verksamt pedagogiskt verktyg. Tog vi fram Time Par för vår bana - hål för hål - så skulle banvärdarna ha ett bra verktyg att jobba med. För som jag ser det är  detta deras absolut viktigaste uppgift. I vart fall borde det vara den viktigaste uppgiften.

Tänk att kunna gå ut vid tiotiden en vacker julidag och veta att du klockan två kan sitta på klubbhusterassen och vänta på din lunch. Jag vet att det verkar som en utopi men det borde faktiskt vara möjligt. Fast det kräver förstås att man jobbar för det och även att man är beredd att ta det obehag som kan vara förknippad med att visa nolltolerans med långsamt spel.

lördag 2 februari 2013

En februarilördag på Sveriges bästa golfklubb



I förmiddags återupptogs VinterTouren. OM man nu nödvändigt ska illfänas med golf mitt i vintern när förnuftiga golfare ställt undan sina klubbor och unnar sina kroppar (och själar!) några månaders välbehövlig vila så hade förhållandena inte kunnat vara bättre.


Den kalla natten hade gjort underlaget ännu hårdare än vad det var vid lunchtid i går och nu studsade bollarna snarare än att de pluggade sig. Lättletat och lätt att gå, således, och anständiga rondtider! Det gillar jag!


Lasse berättade (i all blygsamhet) att han börjat ronden med tre birdies på raken.




TL:andet sköttes av Hans Hörting och det verkade funka bra. Han mailade mig den nedan intagna resultatlistan (INTE scrolla och tjuvkika!). Däremot fanns det (vilket var en missräkning för fotografen som bespetsat sig på att snylta) inget gemensamt fika utan hade deltagarna egna termosar och, i förekommande fall, mackor. Det funkar naturligtvis det med men nog sätter det gemensamma fikat (även när man inte tänkt snylta) en guldkant på de här tillställningarna.


Nå, hur gick det då? Vem vann? Skulle Lasses hårdträning (se gårdagens blogginlägg) och hans starka öppning räcka till seger?


Nope! Tydligen gjorde Lasse en massa andra scorer som börjar på B och en annan gammal snöräv knep segern. En tvåflaskors, till på köpet, dvs vinst såväl netto som brutto. Sådant kräver sin man. Jag har själv gjort det. Grattis Thomas!

Så här ser den kompletta resultatlistan ut:

1 Thomas Eriksson 30
2 Lars Runhem         33
3 Max Hermelin         33
4 Anneli Holgersson     34
5 Tommy Ohlsson        35
6 Peter Bergström        36
7 Samuel Hermelin      36
8 Arne Andersson        39
9 Jorma Tähtinen        39
10 P-A Karlsson        40
11 Hans Hörting        41

Avverkning och grävande


Gänget med vedpannor har, som vanligt, varit i full verksamhet även den här vintern. Nu är det (bland annat) träden som skuggat trettonde hålets green som strukit med. Det är nog en bra åtgärd. Hur mycket mer solljus greenen kommer att få är en annan femma. Så här såg det ut vid lunchtid i går. Skugga, men inte lika tät som tidigare. Nå, mer ljus och luft kommer greenen att få och det kommer den inte att må illa av.


Mellan greenområdet och skogen har man nu grävt ett öppet dike (alltså förlängt det dike som redan tidigare löpte till vänster om hålet. Tanken är att få bukt med eller åtminstone lindra problemen vi haft med vatten som rinner från skogen och ner mot greenen. Förhoppningsvis kommer det att fungera. Det öppna diket medför att man, åtminstone som jag ser det, måste klippa mer än tidigare. Annars kommer det att bli problem med bollar som det är oklart om de är i diket eller om de är förlorade (vilket med säkerhet kommer att leda till en tveksamma/regelvidriga droppar för vattenhinder).


Och naturligtvis behöver man inte elda med ved för att få vara med i torsdagsgänget. Har du tid och lust så kan du göra en insats och samtidigt få litet motion, frisk luft, trevligt umgänge och grillad korv.

fredag 1 februari 2013

Nystart 2/En blygsam man

ag var hemma idag för att kurera en efterhängsen någonting som besvärat mig sedan i julas. Fast sol och frisk luft lär ju vara nyttigt så när jag ändå var nödd och tvungen att lämna bostaden (för att hämta några papper på kontoret och handla hem förnödenheter) så svängde jag förbi Sveriges bästa golfklubb för att kolla läget.



Det var, inte oväntat, vinter där också. Fast ändå rätt bra förhållanden. På niohålaren fanns gröna fläckar i sydsluttningarna och den snö som låg på banan var hopsjunken, packad och bärig. Bra förutsättningar, med andra ord, för VinterTouren som nystartar i morgon. Själv kommer jag att vara hemma och försöka att bli kry.



Också föga oväntat kunde jag skönja en bekant sving (det är väl artigast att kalla den så) och efter en stund kunde jag byta några ord med Lasse. Ännu mindre oväntat var han ute och vässade inför morgondagen. Jag frågade honom hur formen var. Då log han och sa att han var för blygsam för tt säga att han gick på sitt handicap. Tydligen inte, alltså, det där med blygseln.



Så på pin kiv frågade jag honom hur han låg till i sammandraget. Då liksom brast det för honom. "Har du inte läst på hemsidan?" frågade han. "Nej" ljög jag och tittade på honom med mina troskyldiga blå(aktiga) ögon, "hur ligger du till?" "Jag leder med en sextio sjuttio poäng!" svarade han (och såg äckligt nöjd ut). Sådant ska man unna sina golfkompisar. Runhem blir svår. I år också.