torsdag 28 juli 2011

Tack, kompisar!


Så plötsligt - idag - med en sk spellektion så slutade Sommarfriskisen och det var dags att säga tack och adjö till de nya golfkompisarna. Fast så himla vemodigt var det ändå inte, för jag är rätt övertygad om att vi kommer att träffas igen. Särskilt tack till Martin (vet du hur bra du är? Seriöst?).




Själv var jag inte så himla bra. Sämre golf än jag presterat den senaste månaden vill jag inte minnas att jag spelat sedan... jag var absolut nybörjare. Dessutom missade jag passen om svingen och bunkerspelet. Det var synd, för där känner jag att jag hade haft en del att tillföra men samtidigt är jag övertygad om att Martin klarade även det galant utan mina störande inpass.




Nu låter jag nog klubborna vila ett tag. Livet är annat och mera än golf. Dessutom har jag aldrig varit mycket till sommargolfare. Vår och höst är min säsong. Och så finns ju alltid VinterTouren...

Minskande intresse?



Börjar folk tröttna på bloggen? Eller är det bara ett hack i kurvan? Möjligen är bloggen inte lika engagerande för närvarande som den (förhoppningsvis) varit tidigare, något som vore rimligt då mitt eget intresse för golf de senaste veckorna varit tämligen förstrött. I helgen räknar jag med att det inte blir någon golf överhuvudtaget för min del och förmodligen inget bloggande heller. Däremot så ska jag snart iväg på det där friskisköret och idag ska det visst bli en sk spellektion. Kom uppvärmd, sa Martin. Klockan tio på morgonen? Seriöst?!

tisdag 26 juli 2011

Lunch på klubben


Det är inte alla som har julisemester och för mig var denna tisdag, åtminstone nominellt, en arbetsdag. Men lunch måste man ha så jag cyklade ut till klubben för att äta en räksallad. Energimässigt är nog det en förlustaffär men räksallad är gott och det är skönt att cykla. När jag parkerade min moderna hybridhoj såg jag, till min glädje, en riktig skönhet - en gammal peugeotracer (70- eller 80-tal?) lutad mot en stolpe. En riktig hoj har inget stöd. Snart ska jag ta tag i projektet att ge min gamla Raleigh nytt liv. Sedan blir det cykla av!




Det första en golfare gör när han kommer till klubben är att hälsa på pron. Detta ledde till att jag fick skjuta på lunchen för Leif tyckte att jag skulle genomgå en sk ballfitting. Det var Bridgestone som satt upp en kur med mätutrustning och slagnät utanför klubbhuset. Om pron tycker något så gör man så. Alltså stod jag och slog en sanslös massa driverslag (säkert ett dussin eller mer, långt fler än vad jag normalt slå under en rond) och fick veta att jag har för dåligt löd i bössan för att spela med Pro V1 och att jag istället skulle ha en skum boll som heter E5 eller något. Struntar väl jag i. Tio meter hit eller dit med drivern spelar ingen roll för mig. Jag vill ha en boll jag kan lira med runt och på greenerna (när jag väl hackat mig dit). Överhuvudtaget tycker jag att man är alldeles för fixerad vid längd. Själv är jag en medleålders medlegolfare i medeldålig fysisk form, men ändå når jag in på alla hål (även från vit tee) på "rätt" antal slag. Killen som skötte apparaturen (trevlig, för övrigt) skulle bara veta att jag, på pin kiv, alltsomoftast går ut och spelar med gamla persimmonklubbor...




Jag har närt en huggorm vid min barm!

Grabben är ju värre än vad jag själv är! I går spelade vi en ny match (samma bana, samma villkor men om fyrtio spänn). Efter att jag, med  min järnfyra, lagt utslaget i vassen på andra sidan dammen tittade Lukas på mig, log litet skevt, skakade på huvudet och sa: "Tror du verkligen att du ska nå den flaggan med en järnfyra? Det är ju vad jag slår..." Järnsexa. Tänk att man fortfarande går på sådana där enkla (och gamla) knep. Fast jag vann. I särspel. Men då slog jag en järntrea.

måndag 25 juli 2011

Riktiga golfare


Idag fick jag kvitto på att mina friskiskompisar är riktiga golfare. Det var riktigt golfväder och alla dök upp. Ingen ens klagade. Det är bara att lyfta på kepsen!




I två timmar stod vi där i det strilande sommarregnet och tränade korta inspel, små trixiga chipar och pitchar och en del annat som en riktig golfare bör kunna. Martin är en väldigt god instruktör (seriöst!) och kan mina kompisar snappa upp bara hälften av vad han förmedlar kommer de snart att vara riktigt duktiga golfare. Det gäller antagligen mig också (men på den punkten är jag betydligt mindre optimistisk).




Nästa gång blir det spellektion. Det ser jag fram emot. Tror jag. På torsdag eller fredag eller någonting.

söndag 24 juli 2011

En golfsöndag

Meteorologer borde det vara skottpengar på och de som litar på deras förutsägelser borde idiotförklaras. Själv hör jag till den senare kategorin och hade således åkt till Bro Hof iklädd endast en tunn bomullspiké, regnjacka och kortbyxor och helt utan förstärkningsplagg. Detta i förvissningen att det skulle vara runt 18 grader på morgonen och sedan vid lunchtid bli riktigt varmt. Jag försov mig och fick därför göra något av en utryckning för att vara på plats i tid och därför hann jag inte, som jag tänkt, gnida in mina vackra, vita ben med solskyddskräm. Det oroade mig något under ditresan men skulle komma att visa sig vara mitt minsta problem.

Tee på hål fyra låg precis i vindögat och vinden var i gränstrakterna mellan bris och kuling. Det stod det inget om i den prognos jag förlitat mig på. Hela j*vla dagen låg vinden på och dessutom, de första timmarna, en kall sådan. Solen lyste endast med sin frånvaro. Kort sagt så höll jag på att frysa ihjäl. I samma livsfara befann sig Birgitta. Vi räddade, kort sagt, livet på varandra denna bistra förmiddag på Bro Hof Stadium Courses fjärde tee. Tack Birgitta! Jag är glad att det var just du som var min kamrat idag. Det hade säkert funkat även med Owe, Lasse eller Martin men det hade inte - även om (eller just därför att) de är förträffliga karlar - varit lika trevligt.


Småningom visade sig solen och när ledarbollen passerat vår tee var det rätt behagligt igen. Vind är något jag gillar och som gör golfen intressant så när jag kommit hem, hunnit dricka en kopp te och sovit en kvart i soffan (medan Norén vann det hela) så åkte jag och Lukas ut till Sveriges bästa golfklubb för att spela en match på niohålaren. Efter att ha stått och tittat på tourgolf i fyra dagar kändes det litet beige att kliva upp på gul tee så jag spelade från de bakre markeringarna. Det innebar att grabben fick ge mig några slag (fem, närmare bestämt, på de nio hål vi spelade).


Det började rätt bra, men efter sex spelade hål var jag två ner i matchen. Å andra sidan så hade jag ju slag på de två parfemmorna och det räckte för att jag skulle utjämna ställningen så att vi var all square när vi klev av nians green. Eftersom det låg tjugo spänn i potten måste matchen ovillkorligen avgöras så vi marscherade tillbaka till nians backtee. Jag slog en helkass järnfyra men Lukas slog en socket (!) med sin järnsexa så trots att jag från vattenhindret förpassade min boll till bunkern (en sk down and down) så räckte mitt sanslöst bra bunkerslag och enputt (en sk up and down) för att avgöra matchen till min fördel.


Lukas var så imponerad av mitt bunkerslag att han slängde ner ett gäng bollar i bunkern för att sen om han kunde kopiera det och det kunde han. Nästan. Grabben är helt klart lovande.

lördag 23 juli 2011

Från Nordea Masters

2:40 in på den här länken lägger en kompetent funktionär från Sveriges bästa golfklubb ut texten.

fredag 22 juli 2011

Nordea Masters, dag 2


Under förmiddagspasset var det idag jag och Owe som höll ordning på och runt fjärde hålets tee (på Nordea Masters på Bro Hof. Själv tycker jag att det är barnsligt roligt att fotografera en skylt med texten "NO CAMERAS"




Jan-Are Larsen var inte i närheten av att klara cuten så Lukas karriär som caddie på europatouren blev en kort historia. 




Eftersom äpplet sällan faller långt från päronträdet så tycker naturligtvis Lukas att det är barnsligt roligt att hålla upp en skylt med texten "NO CAMERAS" när någon fotograferar (som i det här fallet honom och Martin).

torsdag 21 juli 2011

ET-debut!


Under dagens tävlande på Bro Hof gjorde en medlem i Sveriges bästa golfklubb sin debut på European Tour.  Som caddie. Det var Lukas som anmält sitt intresse för att bära bag åt en tourspelare och det ledde till att han, åtminstone två ronder, bär den norske spelaren Jan-Are Larsens utrustning. Om det blir en längre anställning beror naturligtvis på om Larsen klarar den sk cuten eller inte. Det såg rätt bra ut rätt länge idag men på slutet tappade norrmannen som, efter en birdie på avslutningshålet, slutade +4.



Varierad träning - ett genialt koncept!


Även Sommarfriskisens andra dag ägnades åt det så viktiga närspelet även om vi nu flyttade oss några tiotal meter från greenen för att träna på pitchar. Extra krydda var Martins (fast förmodligen Leifs) bollväska ur vilken ammunitionen delades ut. Det innebar att man slog en känslig pitch från ett avstånd med en gammal Tour Balata för att från nästa avstånd försöka slå upp en gammal Top Flite XL II:a nära flaggan och sedan tvingades man, från ytterligare att annat ställe, försöka få spinn på en RAM Golden Girl i den gamla brittiska storleken. Varierad träning kallade Martin detta och det är, har jag förstått, en hörnpelare i hans träningsfilosofi. Men, seriöst, Martin. Var inte detta att gå litet väl långt?


Fast vem är jag att ifrågasätta sådant? Särskilt som jag samma kväll fick kvitto på hur viktigt närspelet är och vilken nytta jag haft av att stå några timmar och öva på spelet på och runt green. Jag spelade nämligen en match (på Österåker) mot en spelare som definitivt har ett vassare långt spel än vad jag själv kan skryta med. Han är kanske 20 meter längre från tee än vad jag är och åtminstone en halv klubba längre med järnen. Dessutom är han smalare än vad jag är. Till råga på eländet spred jag mina korta järnslag väl mycket i sidled just den här kvällen. Varför vet jag inte (och sådant ska man inte analysera utan bara hoppas att det ordnat sig nästa gång man spelar).


Min motspelare var två upp efter nio hål men vid det laget kände jag att jag ägde matchen. Efter några delade hål gick jag så till verket och, helt enkelt, mördade honom (snabbt och skoningslöst) på och runt greenerna. Litet överkurs (men grymt tourig) var den sandwedge jag slog från cirka 12 meter till cirka tre decimeter på(!) det sextonde hålets green vilket fastställde resultatet till 3/2. Och det syntes inte den minsta skråma på greenen.


Tack, Martin!


Nu ska jag gå och lägga mig för i morgon ska jag upp tidigt och det kommer att bli fyra rätt dryga dagar i samband med att jag och några andra medlemmar ska agera funktionärer vid ET-tävlingen på Bro Hof. 


PS. Jag skolkade från eftermiddagens bunkerlektion och det kostade mig ett hål i matchen...

tisdag 19 juli 2011

Nakenchock och Sommarfriskis


Stod rakt upp gjorde den. Alldeles naken. Flaggstången. Ingen vacker syn. Förhoppningsvis kommer den inom kort att prydas av en alldeles lagom stor flagga.




Annars så var det den sk Sommarfriskisen jag tänkt blogga om idag. Åtta medlemmar (inklusive  mig) hade nappat på erbjudandet om gruppträning i diverse för spelet viktiga färdigheter och idag handlade det om puttning och närspel. För själva instruktionen stod Martin. 




Det var bra, tyckte jag, men varför var det nästan bara höghandicapare som var med? Tror alla som kan hacka sig runt på bogey att de är fullärda (eller hopplösa fall)? Kom igen! Det här är högkvalitativ instruktion snorbilligt. I morgon ska vi köra pitchar och det blir antagligen en repris på den lektion jag tog med Martin för två veckor sedan och som kostade ungefär hälften av de 600 kronor hela det här paketet går loss på (och då var min 25-minutare med Martin värd vartenda öre!).

Fadderrunda



För inte kan det väl bli mera fadderrunda än när man spelar med sin gudson (tillika entusiastisk nybörjare)? Ludvig och jag kämpade i ösregnet mot hans syster - Martina - och pappa - Fredrik. Foursome, naturligtvis. Ludvig skötte sig utmärkt men själv hade jag kvar mitt spel från rangen i går morse. Men vem bryr sig?



söndag 17 juli 2011

Opensöndag


Den här golfdagen började med att jag fick ha rangen alldeles för mig själv en stund vid halvniotiden. Jag tror att jag ska sluta helt med att slå bollar på rangen. Det är en djupt deprimerande sysselsättning. Man tror att man kan slå bollen hyfsat och att litet extra putsning ska få det att gå ännu bättre men det är nästan alltid precis tvärtom. Man upptäcker att svingen fungerar ungefär som en trasig fällstol och att bollträffen är obefintlig och några hinkar senare är man beredd att slänga hela bagen i Johandammen. Så var det i dag också. 




Annars så var dagens uppgift att åka till Bro Hof för att hjälpa till men att repa av det hål som vi och Kyssinge ska svara för under ET-tävlingen nästa helg.




Och att hämta ut funktionärskläder mm. Sedan hem för att följa Darren Clarkes väg mot The Claret Jug (hoppas att jag inte jinxade honom nu). 


Hinner nog med nio snabba också innan det blir för mörkt. I morgon är det arbetsdag igen.

lördag 16 juli 2011

Friskisgolfen

Leif gav mig följande tider för Friskisgolfen: 19, 20, 22, 25 och 29 juli, kl 11-12 och 13-14 samtliga dagar.

Openlördag

En alldeles vanlig julilördag på Sveriges bästa golfklubb. Om nu lördagen den helg The Open spelas kan sägas vara en vanlig dag någonstans i golfvärlden. Dessutom var det seriespel och våra herr- och damlag har varit i elden. Hur det gick för tjejerna vet jag inte men grabbarna hade en tung dag uppe i Sala och lyckades inte knipa den uppflyttningsplats som annars var klart inom räckhåll. Men det är ett ungt och utvecklingsbart lag. Vänta bara, så ska ni få se! Martin (vår ass pro) talade (i går, när jag var uppe i Sala och förkylde mig) om att ragga sponsorer till herrelitlaget för att finansiera ett riktigt försäsongsläger och det tycker jag är en alldeles lysande idé!


Nå, förkylningen kändes inte direkt livshotande så när jag vaknat och ätit frukost hängde jag på mig bagen och cyklade ut till klubben. Jag har äntligen hittat en bag som fungerar perfekt att cykla med, en som jag köpte på en golfsemester i Skåne för några år sedan då jag bara tagit med vagnbag men ganska snart ruttnade på att gå runt med vagn.

En annan skånerelaterad sak som just nu gör min tillvaro som golfare trevligare är den putter (en knubbig skönhet med något okonventionellt utseende vid namn Nicky) jag köpte i våras när jag ver nere i Barsebäck och som jag i veckan greppade om. Originalgreppet -ett Winn - var helt vidrigt (och fult) men nu sitter ett svart Iomic (200 spänn i shopen) där och puttern känns och är helt magisk. OK, det är kanske en smula extremt att skära bort ett sprillans nytt grepp och sätta dit ett nytt (och dyrare) men för mig kändes det inte bara fullt rimligt utan självklart och jag är väldigt glad att jag gjorde det.

Tretton hål blev lagom idag. Jag cyklade ut utan att ha bokat någon starttid och utan att ha bestämt vad jag skulle göra - ställa mig och träna, gå ut på nian eller spela arton hål - men så fick jag chansen att hänga med Henke (som bemannade kiosken när Peter Nilses var krögare) och Dagge, Emil och Zorro. Zorro är en pinscher (hund) och dessutom, fick jag veta, nordisk champion. Det var väl det enda som andades mästerskap i den fyrbollen, men trevligt hade vi.

Eftre tretton hål lockade viasatsändningen från The Open och där sitter jag nu (och håller på Clarke och Jimenez).

Världsklass!

Min favoritgolfare visar hur man värmer upp med stil.

fredag 15 juli 2011

Skarpt läge


De flesta av medlemmarna i Sveriges bästa golfklubb tycks bekymra sig avsevärt mycket mera om hur det ska gå för ett antal överbetalda proffs i The Open än för hur det går för klubbens representationslag. Bortsett från Kjell och Martin - som var där som lagledare och coach - var jag den enda medlemmen som gick med och tittade under förmiddagens foursome spel (på Sala GK). Litet märkligt, faktiskt, för i alla andra idrottsföreningar brukar representationlagets matcher vara en angelägenhet för hela klubben men så är det, uppenbarligen, inte i golf. Fast det kan man naturligtvis ändra på, eller hur? I vart fall om man gillar att titta på golf (och det gör väl alla ni som har viasatabonnemang och/eller köpt biljetter till Nordea Masters?




Herrelitlagets hela trupp var på plats - Christian, Walle, Lukas, Martin, Robert och Sebbe. Tyvärr har Sebbe, som visat gryende form, fått problem med en fot som för närvarande hindrar honom att spela men han ställde ändå upp som caddie. Starkt! Oavsett hur många och vilka som får spela i varje match är det viktigt att alla är delaktiga på plats. När som helst kan ju någon uttagen spelare bli skadad eller helt tappa spelet och då kan det vara helt avgörande att ha bredd och djup i truppen.




Det regnade rejält (och blåste en del) under förmiddagen och banan visade sig vara inte helt lättscorad. Dessutom kan man fundera över vem som skurit hålen för det var väl många helt hysteriska flaggplaceringar. Att sedan en del bollar hamnade ute i skogen är en annan femma. Det är bara att konstatera dels att de här pojkarna också slår snett ibland men samtidigt att de har verktygen att hantera de mest läskiga lägen.




Dessvärre var de skor jag tagit med (som det skulle visa sig) långt ifrån vattentäta så jag blev tvungen att bryta och åka hem efter förmiddagspasset. Nu har en rejäl förkylning slagit ut (känns det som) så jag tröstar mig genom att titta på The Open och inta medicin. Livet kan vara tufft ibland.









onsdag 13 juli 2011

Om att rensa på banan


På lunchen i går träffade jag Owe. Han och hans fru hade ställt upp för att arbeta som golfvärdar (något som egentligen alla borde göra). Nå, vi satte oss och snackade ett tag om klubben och om banan. Det var ett bra snack. Som det brukar bli med Owe, som är en förnuftig karl.


För några år sedan drev Owe, med stor entusiasm, igenom projektet att bygga en liten stödmur och ordna med en slags stenpartiliknande plantering i framkant av sextonde hålets (gula) tee. Det ska han naturligtvis ha all heder av, men nu hade entusiasmen  svalnat något och han beklagade sig över att det bara var han och Sylvie som rensade och såg efter rabatten.


Vårt snack slutade i, åtminstone som jag uppfattade det, att vi på det stora hela var rörande eniga att det bästa - hur fint man än må tycka att det är med små rabatter, stora blomkrukor och andra prydnader (och personligen anser jag att sådant överhuvudtaget inte hör hemma på en golfbana) . vore om man kunde fylla ut framkanten av teen med lämpliga massor så att man får en (maskin-)klippbar slänt.

tisdag 12 juli 2011

Skratta och le och världen ler mot dig!


Ett leende är bland det vackraste man kan se. Så här ser hon ut, hon som brukar stå bakom disken i klubbhusrestaurangen, när hon försöker att inte le. Dessbättre lyckas hon sällan hålla anletsdragen i styr mer än några sekunder åt gången. Så vad gör det att jag inte förstår hälften av vad hon säger (eller att hon förstår mig ungefär lika bra)? Det är mer än tillräckligt att hon står där. Och ler. Att man dessutom kan få (riktigt god) mat ser jag mera som en bonus.

Nationaltrasan 2


Tja, så var allt som vanligt igen och den nya flaggan har gått samma öde till mötes som sin föregångare. Fastnat i och trasats sönder mot ekens grenverk. Jag hörde att man från ansvarigt håll är inne på att stryka flagg för att istället hissa en liten vimpel. Snacka om fanflykt! Flytta stången, vetja!

Fast varför vänta?

Nyss svarade jag på en (välvillig) kommentar att det nog kommer inlägg till kvällen fast, när jag ju redan sitter vid datorn och är uppkopplad, varför vänta? Till helgen är det seriespel igen. Herrlaget ska spela i Sala på fre- och lördag och en av de dagarna tänkte jag sätta mig i bilen och åka dit för att titta, stötta och plåta litet (vara i vägen, med andra ord). Är det någon annan medlem i Sveriges bästa golfklubb som är tillräckligt intresserad för att åka och titta på en bortamatch så finns det plats. Det är bara att höra av sig.

fredag 8 juli 2011

Mariehamn revisited

Om några timmar, Kapellskär-Mariehamn, med enkel biljett. Bloggen får vila ett tag. Golfen är inte allt här i livet (fast klubborna får följa med, för om och i fall... there´s always golf).

Eller?

Eller, slog det mig idag när jag invigde en nybliven golfare i matchspelets finesser, så är det så att jag faktiskt är en riktig golfare men att det som oftast spelas - slagspel i olika varianter - inte är riktig golf? 

torsdag 7 juli 2011

Var tujor gör sig


På bilden ovan syns, i förgrunden, fyra medlemmar i Sveriges bästa golfklubb. I bakgrunden syns några travar med diskbackar. Men där emellan? Jo, tujor! 


Bilden är tagen på etablissemanget Arken i Mariehamn (i samband med Trekampen). Personligen tycker jag att tujor gör sig (funktionellt såväl som estetiskt) bättre som camouflage för diskbackar än som element i en annars vacker golfbana. Strängt taget så fungerar tujor bättre i stort sett varsomhelst än på vår golfbana. Särskilt än mellan sjuans och tians greener... 

onsdag 6 juli 2011

Varför jag aldrig kommer att bli en riktig golfare


Jag har kommit på det. Varför jag, trots all tid jag lagt ned (och alla pengar jag investerat) aldrig nått singehandicap och förmodligen aldrig kommer att bli en riktig golfare. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av spelet.


Det där låter naturligtvis befängt, åtminstone för alla som känner mig som en obotlig golfnörd, men häng med så ska jag förklara. Faktum är att det här bloggandet bidragit till att jag kommit till insikt. Att ha en liten kamera i bagen har gjort det hela så tydligt.


Jag älskar verkligen golf och att få vara på en golfbana. Inget tvivel om den saken. Jag tycker också att allt som har med golf att göra - svingen, själva spelet, kamratskapet, reglerna, klubblivet etc etc etc - är hur intressant och trevligt som helst. MEN jag är inte tillräckligt fokuserad på att alltid och i alla lägen göra mitt absolut bästa på banan. OK, jag är hyfsad och stundtals (det tycker jag i alla fall själv) briljant men plötsligt så tappar jag helt fokus på det där med scoren och bara njuter av hur ljuset faller genom lövverket, hur en koltrast sjunger eller hur det doftar av hägg eller sommar eller regn.


Det finns alldeles för mycket som är så sanslöst vackert att det distraherar mig från den i och för sig uppslukande sysselsättningen att med så få slag som möjligt förpassa bolluslingen från tee till hål. Precis som det är det vackra och sinnliga i spelet som fascinerar mig - känslan i händerna av den perfekta bollträffen, ett skruvat slag som blir precis så som jag tänkt mig, en putt som rullar perfekt och faller av precis så som jag läst den - snarare än det numeriska slutresultatet av mina ansträngningar så har jag alldeles för lätt att rycka på axlarna åt ett dåligt slag för att istället bara njuta av att få befinna mig på en vacker plats och i angenämt sällskap.


I helgen som var tappade jag, trots att jag hade förmånen och förtroendet att få representera Sveriges bästa golfklubb i prestigefyllt tävlingsspel, mer eller mindre helt fokus på golfen men njöt ändå av mina två katastrofronder på Ålands GK:s Slottsbana. Så, nu när jag kommit till insikt så kan jag alltså ta tag i problemet och göra något åt saken, men det tänker jag inte göra. Jag trivs med att njuta av tillvaron och att spela medioker golf.  Det finns så oerhört mycket på och utanför banan att glädja sig åt att det faktiskt inte spelar så vansinnigt stor roll om man gör en eller annan trippelbogey.




Under kvällens runda på niohålsbanan slog jag några grymt bra långa järn, bland annat en järnfyra från ett ruffläge som inte var att leka med men som ändå blev exakt så bra som jag hade tänkt mig (dvs betydligt bättre än vad man realistiskt hade kunnat förvänta sig) och jag slog en alldeles perfekt fade med järntrean runt björken vid vägen på sjunde hålet efter att ha slagit driven alldeles för långt åt höger. Jag limmade också flaggan på nionde hålet med en riktigt bra slagen järnsjua men sedan blev jag helt absorberad av en svarthakedoppinghona med unge i ett ur fotografisk synpunkt fullkomligt hopplöst motljus (och spelar man med bladklubbor så plåtar man naturligtvis i motljus, varför ska man göra det enkelt för sig?) för att sedan gå upp och treputta från mindre än två meter.




...och så finns det fortfarande några få platser kvar om man vill vara med på Friskisgolfen.

Sveriges bästa golfpar och sprida skurar

Nu är det officiellt. Ann och Örjan är Sveriges bästa äkta makar i golf. Grattis!!! Äntligen två i klubben som hittat rätt...




Vi som har en bit kvar till att bli sverigeettor i någon klass kan glädja oss åt att det blir "Friskisgolf". Enligt Leif så har nu tillräckligt många anmält intresse och det hela drar (preliminärt) i gång i slutet av nästa vecka. Höll ögonen öppna (eller snacka med Leif eller Martin) så att ni inte missar det. Och ni som inte redan anmält er ska naturligtvis göra det ögonaböj!


Så snackade jag med Lasse Norblad på lunchen i går och TK har tydligen diskuterat det där med en matchstege och, åtminstone som jag fattade Lasse, tänker/kommer att dra i gång en sådan.

lördag 2 juli 2011

Trekampen mm


Trekampen är en tävling som, om inte sedan urminnes tider så i vart fall sedan någon gång under den andra hälften av 1980-talet, årligen spelas mellan Aura GK i Åbo, Ålands Golfklubb och Roslagens golfklubb. De deltagande klubbarna turas om att arrangera tävlingen (och av någon anledning brukar hemmaklubben också vinna det hela).




 I år var det Ålands GK som skulle vin... arrangera Trekampen och av den anledningen samlades ett antal spelare från Sveriges bästa golfklubb i torsdags kväll i hamnen i Kapellskär. Resan behöver inte beskrivas närmare. Alla har förmodligen åkt ålandsbåt själva. 


Mina bollkamrater. Jorma från Aura och Nicklas från Ålands GK.


På fredag morgon var det så dags. I år avgjordes tävlingen i en rond (på den fina Slottsbanan som var i ett utmärkt skick). Varje lag ställde upp med 18 spelare som lottades i trebollar med en deltagare från varje klubb. Spelformen var singel slagtävling med handicap och i sammandraget räknades varje lag sina sex bästa scorer. Men det var ändå kul att få delta.




Vädret var på arrangörernas sida. Vid niotiden rådde ett formidabelt skyfall men precis innan vi skulle slå ut sken solen och tävlingen kom att präglas av en närmast tropisk värme. 




Alla kom emellertid, värmen till trots, runt och genast vidtog gemytlig samvaro över nations- och klubbgränserna i anslutning till restaurangen på klubben (och det är väl, om jag förstått saken rätt, sådan samvaro som är själva poängen med Trekampen). Några hade fått till riktigt hyggliga scorer och även om hemmaklubben när allt var räknat stod som segrare så hade en av våra spelare - Lukas - den bästa individuella scoren.




Senare på kvällen bjöd Ålands GK på bankett på Arken och den tillställningen blev (även om vi förstås hade den tunga plikten att lämna från oss vandringspriset till ålänningarna) minst lika gemytlig som den mer spontana samvaron ute på klubben.




Efter själva banketten stannade några kvar till rätt sent på Arken medan andra valde andra aktiviteter eller helt enkelt uppsökte sängen. Någon närmare bevakning av detta kommer inte att redovisas i bloggen. 


Om ungefär ett år är det dags igen. Då är det Auras tur att vin... arrangera det hela. Vad beträffar årets upplaga återstår bara att framföra ännu ett varmt tack till Ålands GK för ett väl genomfört värdskap och gratulationer till en likaledes väl genomförd tävling! tack också till våra arrangörer, Tommy och Gunilla, som ordnat med planering, bokningar och jag vet inte vad. Förresten så är det väl på sin plats att tacka samtliga som var med. Tack!