Ett leende är bland det vackraste man kan se. Så här ser hon ut, hon som brukar stå bakom disken i klubbhusrestaurangen, när hon försöker att inte le. Dessbättre lyckas hon sällan hålla anletsdragen i styr mer än några sekunder åt gången. Så vad gör det att jag inte förstår hälften av vad hon säger (eller att hon förstår mig ungefär lika bra)? Det är mer än tillräckligt att hon står där. Och ler. Att man dessutom kan få (riktigt god) mat ser jag mera som en bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar