Jag har kommit på det. Varför jag, trots all tid jag lagt ned (och alla pengar jag investerat) aldrig nått singehandicap och förmodligen aldrig kommer att bli en riktig golfare. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av spelet.
Det där låter naturligtvis befängt, åtminstone för alla som känner mig som en obotlig golfnörd, men häng med så ska jag förklara. Faktum är att det här bloggandet bidragit till att jag kommit till insikt. Att ha en liten kamera i bagen har gjort det hela så tydligt.
Jag älskar verkligen golf och att få vara på en golfbana. Inget tvivel om den saken. Jag tycker också att allt som har med golf att göra - svingen, själva spelet, kamratskapet, reglerna, klubblivet etc etc etc - är hur intressant och trevligt som helst. MEN jag är inte tillräckligt fokuserad på att alltid och i alla lägen göra mitt absolut bästa på banan. OK, jag är hyfsad och stundtals (det tycker jag i alla fall själv) briljant men plötsligt så tappar jag helt fokus på det där med scoren och bara njuter av hur ljuset faller genom lövverket, hur en koltrast sjunger eller hur det doftar av hägg eller sommar eller regn.
Det finns alldeles för mycket som är så sanslöst vackert att det distraherar mig från den i och för sig uppslukande sysselsättningen att med så få slag som möjligt förpassa bolluslingen från tee till hål. Precis som det är det vackra och sinnliga i spelet som fascinerar mig - känslan i händerna av den perfekta bollträffen, ett skruvat slag som blir precis så som jag tänkt mig, en putt som rullar perfekt och faller av precis så som jag läst den - snarare än det numeriska slutresultatet av mina ansträngningar så har jag alldeles för lätt att rycka på axlarna åt ett dåligt slag för att istället bara njuta av att få befinna mig på en vacker plats och i angenämt sällskap.
I helgen som var tappade jag, trots att jag hade förmånen och förtroendet att få representera Sveriges bästa golfklubb i prestigefyllt tävlingsspel, mer eller mindre helt fokus på golfen men njöt ändå av mina två katastrofronder på Ålands GK:s Slottsbana. Så, nu när jag kommit till insikt så kan jag alltså ta tag i problemet och göra något åt saken, men det tänker jag inte göra. Jag trivs med att njuta av tillvaron och att spela medioker golf. Det finns så oerhört mycket på och utanför banan att glädja sig åt att det faktiskt inte spelar så vansinnigt stor roll om man gör en eller annan trippelbogey.
Under kvällens runda på niohålsbanan slog jag några grymt bra långa järn, bland annat en järnfyra från ett ruffläge som inte var att leka med men som ändå blev exakt så bra som jag hade tänkt mig (dvs betydligt bättre än vad man realistiskt hade kunnat förvänta sig) och jag slog en alldeles perfekt fade med järntrean runt björken vid vägen på sjunde hålet efter att ha slagit driven alldeles för långt åt höger. Jag limmade också flaggan på nionde hålet med en riktigt bra slagen järnsjua men sedan blev jag helt absorberad av en svarthakedoppinghona med unge i ett ur fotografisk synpunkt fullkomligt hopplöst motljus (och spelar man med bladklubbor så plåtar man naturligtvis i motljus, varför ska man göra det enkelt för sig?) för att sedan gå upp och treputta från mindre än två meter.
...och så finns det fortfarande några få platser kvar om man vill vara med på Friskisgolfen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar