Om träd och buskar

Det som växer på och runt en golfbana gör mycket för dess karaktär. De banor som är utlagda i annars orörd natur ges karaktär av de träd och buskar som naturligt förekommer där såsom gorsen (ärttörne) på de brittiska liksbanorna, de vindpinade tallarna på Kronholmen (Visby GK) eller ljungen på Ljunghusen.


Andra banor är anlagda snarare än utlagda och det mest kända exemplet på en sådan bana är förmodligen Augusta National där US Masters spelas varje vår. Den banan är en sannskyldig orgie i azaleor, rhododendron och andra blommande parkväxter.


Vår egen 18-hålsbana är utlagd i ett gammalt kulturlandskap där torpare fått sin magra utkomst. Rester av detta syns här och var. Den gamla jordkällaren bakom tvåans green, den snart sönderskjutna surapeln som fångat så många utslag från fjärde hålets tee och det vackra gamla träd till vänster om femmans green som syns på bilden härintill. I övrigt får banan sin karaktär av den blandskog med inslag av ädelträd, främst ek, som omger den.


Man ska, tycker jag, vara rädd om en banas karaktär. När träd tas bort eller tuktas - och det måste man göra- ska det göras med varsam hand. Lika viktigt är att man är försiktig med att plantera nya träd och buskar. Allt passar inte överallt. Till exempel så passar det inte med aldrig så vackra parkväxter på en skogsbana.


Nu har man tagit bort aspbeståndet bakom sjunde hålets green (därför att löven från asparna gjort greenen mer eller mindre ospelbar vissa tider) och det är väl som det är. Däremot hoppas jag verkligen att man inte, vilket jag fått för mig att planen är, ersätter asparna med tujor. Tujor är lika fel på vår bana - de hör inte hemma vare sig i roslagsnaturen eller i det uppländska kulturlandskapet  - som rhododendron och azaleor. Och nej, de ser INTE ut som enar (möjligen som plastenar).