Det finns mycket att vara tacksam för. Jag är tacksam för att ha en oförstörd sextiotalsbana som hemmabana. Det är, för en relativ hackare som mig, helt perfekt att ha en lagom lång, lagom svår och dessutom sällsynt trivsam golfbana att spela merparten av mina ronder på. Särskilt tacksamt är det att den nu dessutom (sträck på er, Örjan mfl!) nästan alltid är i ett skick som gör ronderna extra njutbara.
Jag är, faktiskt, tacksam också över att klubben de senaste decennierna haft en ansträngd ekonomi och inte råd med några större satsningar. Under senare år har jag sett alltför många exempel på klubbar som haft råd att bygga om sina banor och i de flesta fall har de blivit svårare men mindre roliga att spela. Det mest tragiska exemplet är Visby GK (Kronholmen) som tidigare var min absoluta favoritbana.
I landets bästa golftidning - Golfbladet - har den kloke (och trevlige) Johan Lindeberg i det senaste numret skrivit en tänkvärd betraktelse under rubriken "Golfens arkitekter - frälsare av golfspelet eller glädjedödare?". I den tar han upp sina funderingar i ämnet (vilka, eftersom han är en klok man, i stort sett sammanfaller med mina egna). Lindeberg går så långt att han lägger en del av skulden för golfens minskade popularitet på de arkitekter och banansvariga som byggt/byggt om banor som faktiskt inte är njutbara för andra än proffsen (och hur kul proffsen verkar ha när de spelar kan vi ju själva se på TV varje vecka...).
Lindeberg skriver också att, enligt hans bedömning, beror ca 20% av upplevelsen av en bana av arkitektens insatser och de återstående 80%på naturen och banans skötsel. Där ligger vi rätt bra till. Så, gärna ett vattenhinder på 14:e (för att komma till rätta med dräneringsproblemen) men snälla, gör det inte onödigt svårt! Låt oss vara aktsamma om vår roliga bana.
Jag ber att få dela din tacksamhet! För oss få, som var med i niohålsklubben redan på sextiotalet, med Pitan som klubbhus och ett gammalt svinstall som omklädningsrum, och med smala öppningar mellan träden från vingliga utslagsmattor till ibland knöliga fairways med "regntåg", och med greener, där man fick turas om att putta, medan en höll vattenspridaren stilla, är förvandlingen till dagens bana fullkomligt makalös, något vi då inte ens drömde om! Det fantastiska med Roslagens golfbana är att den successivt har blivit allt bättre, hela tiden i samklang med vår vackra natur, utan att det kostat oss miljoner! Nu, när golfen av diverse orsaker trappats ner något, och vi mest spelar niohålsbanan, förundras vi varje gång vi kommer ut på artonhålaren över den starka hemkänsla, som gör oss glada bara över att få beträda underverket, och slår vi ett bra slag eller pillar i ett par är lyckan fullkomlig! Tack alla som gjort vår primitiva lekplats till en sådan fullträff! Robert och Barbro Landberg.
SvaraRadera