Städdagarna är, tycker jag, en av säsongens absoluta höjdpunkter. Redan det att det äntligen blivit vår och att en ny golfsäsong tar sin början (och säkert har man redan varit ute på niohålsbanan några gånger) gör en glad. Att få träffa kamraterna i klubben gör en ännu gladare och att få vara ute i friska luften (på golfbanan!) höjer sinnesstämningen ytterligare. Att dessutom få känna sig litet nyttig, rentav duktig, och delaktig genom att under några timmar räfsa löv, plocka ris, klippa ner sly, köra röjsåg, skära bunkerkanter, gräva diken eller vad nu bankommittén hittat på för arbetsuppgifter gör en rentav litet smålycklig.
Efter väl förrättat värv är det inte helt fel att äta gulaschsoppa eller vad annat krögaren lagat till och få sitta ner och prata med sina vänner. På det stora hela skulle det kunna räcka. På ett år upplever man många sämre dagar. Ändå tycker jag att säsongens första tävling, den traditionella städscramblen, är själva kronan på verket.
För bättre blir det knappast. Nio hål, en lättsam spelform, i lag med andra medlemmar och på en bana som har någon månad kvar till toppskick. Opretentiöst, utan en tanke på hur ronden påverkar ens handicap (för det gör den inte), tävling (men inte så himla allvarligt) och skojigt. Precis så som golf är när den är som bäst. Tänk om resten av säsongen kunde vara likadan.
I år har jag (på egen begäran) fått förtroendet att vara TL för stäscramblen. Det uppfattar jag (trots att jag tjatat mig till det) som ett hedersuppdrag. Dessutom känns det som något av en triumf, för hur trevliga städdagarna än är så är de inte riktigt detsamma utan den där lilla scrambletävlingen. Den har – för mig och, förhoppningsvis, för många andra – en symbolisk betydelse. För att vi ska spela golf och ha det trevligt tillsammans är ju, när allt kommer omkring, vad vårt slit på städdagarna handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar