Vad lyckliga vi är som har en så förträfflig niohålsbana som dessutom är i helt OK skick redan nu, för artonhålsbanan har en bra bit kvar innan den är som man vill att den ska vara. Jag har alltid sagt att det är först runt midsommar som man kan räkna med att banan ska vara i fullgott skick (och först då man har anledning att vara kritisk om den inte är det). I år kommer den säkert att vara rolig att spela långt tidigare och det är i så fall alldeles fantastiskt, precis som det är alldeles fantastiskt att den redan är öppen.
Fairways och ruff är redan förvånansvärt bra och det är, som vanligt, en oslagbar promenad att spela sig från tee till green, gärna med ett halvset i en lätt bärbag över axeln men greenerna kan man lika gärna låta vara. För deras såväl som för sin egen skull. Bättre då att förlägga sitt spel till niohålsbanan ytterligare en tid. Det tänker i alla fall jag göra.
Nu har banpersonalen gjort vad som kan göras och dressat greenerna för att få en någotsånär jämn yta men innan gräset har återhämtat sig efter snömöglets härjningar så får man acceptera att det inte ser vackert ut och att bollen uppför sig precis som den vill när man satt den i rullning. Det är tid och fortsatt flyt med vädret som behövs och dessbättre syns en hel del ljusgrönt i dressanden på de kala fläckarna. Till midsommar kommer det att vara hur bra som helst och förmodligen också att ha varit bra en tid.
De tujor som transplanterats till området mellan sjunde och tionde hålens greener ska jag inte gnälla mera om (idag). Ni ser ju själva... Vad som slog mig är att man gjort sjuan ännu svårare än vad den var tidigare. Det är ju banans längsta partrea och många medlemmar behöver en träklubba - kanske rentav driver - för att nå greenen och med så pressade utslag är det lätt hänt att bollen rinner av greenen. Tujorna står betydligt närmare greenens bakkant än vad de nedtagna asparna gjorde och kommer därför att vara betydligt mera i spel än vad träden var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar