Arton

Arton (18) är ett bekant tal inom golfen. Av en ren händelse (erosion) består en golfbana av just arton hål. Precis som hålets diameter kom att fastställas av en ren händelse, nämligen den att de konservburkar man använde som hålkoppar hade just den storlek som numera är lagfäst. Det händer mycket inom golfen och det är just det som är sportens tjusning. De där knäppa sakerna.

Det förra inlägget handlade om en smart kille. Här ser ni en kille med uppenbar nollkoll. En Hasse Ekman som tror (a) att det är skidsäsong och (b) att det är just skidåkning som står på programmet lördagförmiddagar. På golfbanan. Folk är bra konstiga. Melker försökte - synbarligen utan framgång - tala förstånd med den förvirrade medlemmen.

I förmiddags hände en sådan där knäpp grej. Den hade inte just någonting med konservburkar att göra men väl med talet arton. Nu vet jag att det är aptråkigt med golfare som ska i detalj redogöra för vad de haft för sig och råkat ut för på golfbanan men det här tror jag att åtminstone de mer skadeglada kamraterna (och skadeglädje är ju också en slags empati) kan ha en viss behållning av. Så ha litet tålamod.


Jag spelade med Melker Andersson och vi hade en angenäm rond. I vart fall fram till det sjunde hålet. Där råkade jag, när jag skulle slå mitt andraslag, ut för den fadäsen att snön under mina fötter gav vika precis i vändningen, när jag påbörjade nersvingen, så att fötterna (och hela Herman) sjönk ner en decimeter eller så. Eftersom jag är en skicklig golfare med extremt god hand-öga- koordination så lyckades jag, mot alla odds, träffa bollen (med min spoon, en Prosimmon av laminerat trä) men bollbanan blev inte riktigt den avsedda. Bollen gick en hundra meter upp i luften och ungefär lika långt framåt (och 200 meter med spoon är ju inte så illa). 


Det fanns, bedömde jag (även om Melker gav uttryck för en viss, som det skulle visa sig välgrundad, skepsis), fortfarande en chans att nå in på tre slag genom att klämma iväg en järnfyra upp till flaggan. När jag trycker till så har jag en tendens att pulla slagen. Dessutom brukar jag i de lägena få vänsterskruv och det var, naturligtvis, precis vad som hände. En pullhook ner i krondiket.


När jag kom fram till diket såg jag ett tydligt nedslagsmärke och kunde, efter visst grävande med lavinspaden, hitta min boll. Det var otur. Hade jag inte hittat bollen så hade jag droppat och slagit mitt femteslag mot flaggan från ca 25 meter. I stället försökte jag slå upp bollen ur den djupa lössnön. Det gick, men trots att jag är en skicklig golfare med nästan övermänsklig hand-öga-koordination så tog det mig tio slag. Jag har själv svårt att fatta det så jag förstår hur förvånade ni ska vara när ni läser det här.


För att göra en (onödigt) lång historia kort så kunde jag, några minuter senare, plita ned en etta och en åtta i samma ruta på scorekortet. Arton är inget av mina favorittal.