Cykelsektionen trampar vidare

Att jag mest använder cykel för att ta mig ut till Sveriges bästa golfklubb har väl knappast undgått bloggens läsare. Det är, dessvärre, ytterst få golfare som gör så. Enligt siffror i det senaste numret av Svensk Golf lär det vara 94 % som åker bil. Den siffran förvånade mig något eftersom jag trodde att den skulle vara högre. Sedan kom jag att tänka på klubbar som Viksjö som ligger mer eller mindre i ett villaområde och där man fått bygga om hål av säkerhetsskäl. Där är det rätt många som kommer cyklande med golfvagnen på släp.

Mindre än en procent åker kommunalt till golfbanan, också det en nedslående siffra. Nedslående är bilåkandets hegemoni av främst två skäl: Det innebär en miljöpåverkan och det illustrerar hur svårt det är att göra golfen till en ungdomssport. Det tjatas jämt om hur man ska få ungdomar intresserade av golf men så länge vi sitter fast i en kultur och infrastruktur som innebär att körkortet är i stort sett lika obligatoriskt som det gröna kortet för en golfare så tror jag inte att det kommer att bli mycket annorlunda än vad det är nu. I vart fall inte för alla klubbar som, i likhet med Sveriges bästa golfklubb, ligger en bit utanför närmsta tätort.

Det finns en busshållplats vid uppfartsvägen till klubben men om turtätheten vet jag ingenting. Jag försökte att via SL:s förnämliga reseplanerare undersöka saken men hållplatsen heter uppenbarligen inte Roslagens golfklubb (i Norrtälje). Nå, jag fortsätter att trampa men det där med bussen ska jag ta reda på bättre. Inte för min egen skull men för de ungars som skulle vilja kunna komma ut till klubben även när deras föräldrar inte har tid att skjutsa dem och som inte vill riskera livet på den smala och hårt trafikerade landsvägen.

Blir vi fler i cykelsektionen så kan vi ju börja arbeta politiskt och till exempel kräva cykelbana från Norrtälje till Sveriges bästa golfklubb (något som egentligen borde vara en självklarhet men nätet av cykelbanor i kommunen ser ut att vara planerat av någon som är konstant asberusad och det är mycket som tyder på att cyklister kommer väldigt långt ned på beslutsfattarnas prioriteringslista).

Nå, jag grenslar min aluminiumramade Rosinante och rider oförväget mot ännu en väderkvarn. Listan över hopplösa strider - mot långsamt spel, mot reklamskyltar, bänkar, långa fikaraster och skyddsnät på banan och mot bilåkande - blir bara längre.