Visioner och verklighet

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om hur jag, om Sveriges bästa golfklubb skulle ta över de sk Akademiska banan, skulle vilje se en tolvhålsbana och en sexhåls korthålsbana som komplement till vår nuvarande artonhålsbana. Så tycker jag fortfarande - om jag får önska - men jag rubricerade med avsikt mitt önskemål som en vision, ett uttryck som ibland betyder detsamma om luftslott. För ska det bli något av min vision så krävs investeringar och var man ska göra av alla sina pengar hör inte till Golfsveriges mer påträngande problem.

Det närmast till hands liggande alternativet (vid ett övertagande) är naturligtvis att slå ihop vår niohålare med Akademiska banan till en artonhålsbana. Det tycker jag vore en tveksam lösning. Bortsett från de ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av en sådan sammaslagning så tycker jag det vore tråkigt att "förlora" niohålsbanan. Visserligen så skulle den finnas kvar rent fysiskt och kanske skulle det fortfarande vara tillåtet att spela de ursprungliga nio hålen men då skulle man ha problemet med att olika partier spelar olika ronder. Dessutom är jag rädd för att det snart skulle vara tidbokning som gäller även för den nya artonhålsbanan.

Själv spelar jag numera sällan artonhålsronder, bland annat för att det alldeles för ofta tar orimligt lång tid. Fick jag bestämma skulle nio hål vara det normala för klubbtävlingar. De fem- och sextimmarsronder som tycks vara regel snarare än upprörande undantag när vi handicapspelare nuförtiden ska spela oss runt hemmabanan under tävlingsmässiga förhållanden har antagligen fått fler än mig att mer eller mindre tappa intresset för att delta. 

Blir det inte tolv hål så föredrar jag nio framför arton. Läs gärna det här också.