Goa gubbar!

Eller bra grabbar, toppenkillar eller vilket annat epitet (av samma innebörd) man nu tycker ligger bäst i munnen. Jag talar om dem som jobbar med skötseln av våra banor, ett arbete som vi ofta inte tänker på när allt är perfekt men som det är lätt att uppmärksamma när det någon gång råkar vara så att skicket i något avseende är mindre bra. För att inte tala om hur många som går igång när de störs av en gräsklippare eller tvingas vänta med att slå ut därför att en banarbetare befinner sig i skottlinjen. Banarbetare bör, tycker nog många, arbeta efter wallenbergarnas valspråk esse, non videre, dvs verka (eller vara) men inte synas.

Nu kan ju inte allt arbete på banan utföras nattetid, tidig vår eller (som på bilderna här intill) sen höst. I viss mån är det oundvikligt att spelare och banarbetare konkurrerar om samma dyrbara timmar av dagsljus och vackert väder. Det är då vi ser dem. En gråmulen onsdag i oktober (då bilderna är tagna) är det glest mellan golfarna och då har gubbarna/grabbarna/killarna banan mer eller mindre för sig själva och kan, exempelvis, gräva upp trasiga dränerings- eller avloppsledningar så att allt ska vara perfekt till våren när trängseln börjar igen.


Bland det bästa jag läst på klubbens hemsida är att Örjan Persson (det är han som står i leran bredvid den lilla grävaren) blir chef på banan även i år. Visserligen visste jag det redan (eftersom han berättat det för mig) men det känns ändå bra att de det i skrift. Jag hoppas bara att han kommer att kunna ta det aningen lugnare än vad han gjorde i somras för annars begriper jag inte hur han ska orka med det. Dessutom måste han ju hinna med sin egen golf! Örjan är nämligen mångårig medlem och en mycket duktig tävlingsgolfare (med lågt singelhandicap, KM-tecken till sitt namn och placerad som nr 533 på den senaste SGF-rankingen). Att han lirat med röda bollar vintertid redan innan någon kom på att spela vintertour på vår niohålare syns (för den som begriper sådant och tittar noga) fortfarande på svingen. Det bor mycket bollkänsla i de händerna!

Han som spakar grävaren är en annan duktig golfare med gedigen idrottsbakgrund, nämligen Hans "Dala" Dahlqvist ("gammal" handbollsstjärna). När jag var ny i klubben jobbade han på kansliet och introducerade nya medlemmar på ett förträffligt sätt. Precis som det ska vara i en golfklubb - i vart fall i landets bästa golfklubb - med andra ord. Ett tag jobbade han (på banan) på Väddö GK och han arbetade också med grönytor för kyrkogårdsförvaltningen ett tag innan han hittade hem igen. Att han gjort det tycker jag känns bra (och det hoppas jag att han själv tycker också). 


Dala gjorde en gång, på en onsdagstävling, en sak som hjälpte mig (som då hade rätt högt handicap) mycket i min utveckling som golfare. Av någon anledning gick nämligen hans sandwedge i baklås i greenbunkern på fyran (som, ska sägas, då INTE var i något vidare skick) och efter tre misslyckade försök att få upp bolluslingen på green så brann det i huvudet på honom och han började veva med klubban så att jag, som markör, hade fullt sjå att hinna med att räkna slagen. Plötsligt avbröt han vevandet och sträckte sig efter bollen men när vänsterhanden var bara millimeter från den så sa han (och om det var till mig eller till sig själv vet jag inte): "Nej! Jag har aldrig brutit en tävling och jag ska (här kan det ha förekommit ett milt kraftuttryck, min anm) inte göra det nu heller." Därpå samlade han sig, slog ett perfekt bunkerslag och puttade i bollen. Inte med en min röjde han någon besvikelse över vad som hänt (och han fick en hyfsat hög, tvåsiffrig, score på hålet) och än mindre tappade han humöret.  Inombords var han förmodligen rätt ilsken men som den idrottsman han är kanaliserade han den ilskan och spelade fullkomligt bländande resten av ronden (och placerade sig, trots katastrofhålet) riktigt bra i tävlingen. Jag önskar att alla golfare fick, helst i början av sin karriär, vara med om något liknande (och så hoppas jag att Dala inte har något emot att jag återberättar historien).


Om Lasse Söderberg (som på bilden till höger luftar fjärde hålets green på niohålsbanan) har några idrottsliga meriter vet jag inte. Spelar golf gör han inte men han har ändå tillbringat mer tid på golfbanan än de allra flesta medlemmarna i klubben. Hur länge Lasse funnits här vet jag inte riktigt. Innan vi fick ett datorstyrt bevattningssystem på artonhålsbanan var det Lasse som tidigt på morgnarna (långt innan daggpatrullen) åkte runt och vred på och av kranar så att greenerna blev vattnade.

Det där med Örjan och min förhoppning att han ska kunna ta det litet lugnt i sommar förtjänar några ord till. I somras hände det (och det hoppas jag att alla noterade) väldigt mycket på våra banor. Man inte bara klippte gräset, satte nya hål, flyttade teekulorna, tömde papperkorgar och allt det löpande som alltid måste göras utan brister som i vissa fall funnits under flera säsongen åtgärdades. Det märkliga var att detta hände trots att man inte hade mer resurser,  vare sig ekonomiska eller personella, än tidigare år. Snarare tvärtom. Nå, en sen kväll i juni (?) när jag gick några hål så hörde jag brummet av torotrucken och så dök Örjan (och Ann!) upp. Vi morsade och när jag frågade vad de gjorde ute på banan så sent på dagen så svarade de, helt enkelt, att det var litet strul med greenbevattningen så de åkte runt och handvattnade greenerna. Halv nio på kvällen efter att ha börjat jobba vid sextiden på morgonen (och Ann var ju överhuvudtaget inte anställd på banan men det var väl hennes chans att överhuvudtaget få träffa sin man)!


När bilderna ovan togs var Örjan inte längre anställd av klubben. Ändå stod han där i stövlar och arbetskläder en onsdageftermiddag... Ta det lugnt, Örjan! Och välkommen tillbaka!