Dan före dan - VINTERTOURSPECIAL

Säsongen 2002, då jag var ordförande i klubben, hade jag nöjet att spela en rond med Steve Karlsson. Nöje och nöje, förresten, när man var ordförande så var det så att så fort man spelade en rond på klubben med en medlem så spelade man med en lobbyist. Steve lobbade för att vi skulle dra igång en vintertour, precis som Bro-Bålsta hade gjort. För att få tyst på karl´n så att jag kunde koncentrera mig på mitt egent spel lovade jag, redan på andra hålets fairway, att ta hans förslag under välvilligt övervägande och att höra efter med banchefen om han hade några invändningar (för Steve snackade om att ploga fairways och greener och jag vet inte vad).

Fast det var ju en väldigt bra idé som Steve lobbade och brann för, det var det.. Banchefen, som jag räknat med som en stensäker bromskloss och räddningsplanka, funderade i en halv minut (knappt) och sedan nickade han och sa någonting om att golfbanor ju, strängt taget, var till för att spela golf på och att man ju alltid kunde pröva en säsong och se. Inte heller den övriga styrelsen hade några egentliga invändningar när banchefen tyckte att det hela var i sin ordning så jag blev helt enkelt tvungen att ge Steve klartecken. Det var ett av mest lyckade beslut jag fick vara med om att fatta..

Några månader senare, den 16 november 2002, kunde jag dessutom utkräva en gruvlig hämnd på hr Karlsson. Dimman låg (minst) lika tät som den litet drygt 370 år tidigare låg över det slagfält där hjältekonungen (och vår stads grundare) ljöt sin död. Kort sagt så såg man visserligen handen framför sig, men inte om man sträckte ut armen. Men inte tusan gick det att ställa in. Då hade Steve förmodligen blivit handgripligt våldsam. Så vi spelade och hur det hela slutade kan ni se här. Riktigt hur vi kom runt begriper jag fortfarande inte.

En vecka senare var det dags igen. Precis som premiären var vi åtta tävlande och hur det slutade kan ni se här. När jag tänker tillbaka så slår det mig att vintertouren, strängt taget, nog var bäst i början... Fast, om man ska vara ärllig, så blev den bara bättre och bättre. En riktig success story (även om jag aldrig riktigt kunde hålla den nivå jag satt de två första tävlingarna). 

Det Steve (och Eva!) gjorde för Sveriges bästa golfklubb genom att dra igång och hålla i vintertouren under åtta (eller sjuochenhalv) säsonger kan inte överskattas. Ofta talas det om "klubbkänsla" och hur viktigt det är. Vintertouren växte, sakta men säkert. De åtta spelare som var med från början var som flest (hittills) åtta gåger åtta. Touren blev en institutuion (som gick iut över fredagsgroggarna) och varje lördagmorgon fylkades alltfler yrvakna medlemmar utanför klubbhuset. Där inne väntade kaffe och smörgåsar (tack Eva) och lottningen blev allmer avancerad (och tidskrävande) där Steve satt med sin laptop (inkopplad på storbildsTV:n). Få saker, under den tid jag kan överblicka, har betytt mer för klubbkänslan i Sveriges bästa golfklubb än vintertouren.

Från början (och för mig och för de flesta) var lördagstävlingarna mest en kul grej, ett sätt att hjälpligt hålla svingen igång, en förevändning att träffa kamraterna och nyttig motion innan man lade sig i TV-soffan för att sova till skidkytte, slalom och andra riktiga vintersporter. Andra tog betydligt mer seriöst på saken. de övade de särskilda färdigheter som krävs för vintergolf (wedgeslag från gummipeg och andra konstigheter som inte har med riktig golf att göra) och scorerna sjönk så att inte ens scorer som började på en sexa garanterade pallplats.


Förutom våra egna tävlingar så spelades (och spelas) varje säsong en match mot Bro-Bålstas vintertourgäng. För litet drygt ett år sedan tackade Steve&Eva för sig (och drog till sydligare nejder). Den utlösande faktorn var en del dumheter som förekommit i Sveriges bästa golfklubb (och sådant händer i de bästa klubbar). Dessbättre så överlevde  vintertouren, även om den därefter inte riktigt nått upp till de höjder den nått när Steve&Eva klev av.

Nå, hur som helst så var det alltför många som som fastnat för det här med vintergolf för att vintertouren skulle tvärdö. Fast ett rejält avbräck var det när Steve&Eva tackade för sig men småningom, sakta man säkert, började vintertouren att återhämta sig. Nu är det Peter Bergström, Kjell Gustavsson, Ulla Lennertun och Ann Persson som håller i tävlingslederiet, ordnandet med kaffe och mackor och fixandet med hemsidan. Förhoppningsvis så kommer touren i deras händer att återhämta sig efter de två tuffa vintrar vi snart har bakom oss och fortsätta att vara Sveriges bästa vintertour!

För ungefär samtidigt som Steve&Eva klev av så drabbades vi av den värsta vintern sedan kriget (påstår de som håller reda på sådant) och den vinter vi just nu befinner oss i är ju ännu mer extrem. Ändå var det, tycker jag, litet olyckligt att man i höstas redan när touren drog igång deklarerade att om det blev mycket snö och sträng kyla (=vinter) så skulle det inte bli något spel. 



Några entusiaster (bla jag och Håkan Larsson) blev närmast förtvivlade när man kastade in handduken för litet snö och minusgrader så vi körde på i alla fall. Åtminstone gjorde vi tappra försök. Sedan var det jul (och även om det i sig inte är något hinder för att spela golf så var jag jour julhelgen) och sedan blev jag förkyld och, när det ordnat sig, halkade och stukade handleden. Förhoppningsvis  har några av kamraterna ändå burit fanan (så att traditionen är obruten). Hur som helst så känns det väldigt bra att vintertouren nu är igång igen! Nu önskar jag bara två saker. Den första är att vi i fortsättningen kör (eller åtminstone försöker att köra!) "no matter what". Den andra är att få se Steve&Eva bland oss igen. Ni är saknade! 

 

Men i morgon är det äntligen dags igen! Förhoppningsvis blir vi många som går och lägger sig tidigt (och relativt nyktra!) i kväll för att i morgon bitti, ännu en gång, byta en sovmorgon mot att stappla upp i halvmörkret och ut i kylan för att hinna till lottningen. Ni som inte redan provat på tycker jag ska ge det en chans. Senast 08.30 i klubbhset ses vi!