Gubbar som skäller ut andra på banan är ju närmast en kliché inom golfen men ibland kan det vara bra att få sig en mild tillrättavisning. Själv minns jag en klubbtävling för några år sedan då jag lottats i samma boll som en av klubbens bättre spelare i det gamla gardet. När vi var på hål 16 räddade jag ett dåligt utslag genom att hooka en järnfemma (?) runt ekarna och in på green. Då kunde min medtävlare inte hålla sig längre. Istället för det slentrianmässiga "bra slag" som ju slentrianmässigt brukar följa de mest mediokra prestationer så tittade han bistert på mig och sa, utan en tillstymmelse till ett leende, någonting i stil med: "Jag begriper inte hur du kan spela så dåligt när du kan slå bollen sådär!" Och han hade naturligtvis helt rätt. Jag hade slagit många fina slag den dagen men alldeles för många. Kort sagt hade jag, genom slarv och allmän tanklöshet, drällt bort vad som hade kunnat bli en konkurrenskraftig score. Själv hade han inte längre samma längd i sina slag som jag hade i mina och hans slagrepertoar var mer konservativ men han spelade säkert, klokt och ekonomiskt (och spöade mig med säkert bortåt tio slag).
Delvis är det förmodligen en läggningsfråga. För mig har golfen alltid varit en lek och jag har svårt för att uppbåda den totala koncentration och hängivenhet inför uppgiften som jag tror krävs för att man ska bli en bra golfare. Kort sagt så går jag hellre runt med ett leende på läpparna och kommer in med 90 slag på kortet än jag klarar en score på nedåt 80 men under hela ronden ser ut som om jag hade en spik i foten. Fast jag borde nog försöka skärpa mig, åtminstone litet grann. Det förtjänar spelet. Det brukar ju sägas att om något förtjänar att göras så förtjänar det att göras väl. Så nu lovar jag (mig själv) att försöka skärpa mig. Men det får inte bli för allvarligt... Och först gäller det att försöka hitta de där slagen jag hade för ett antal år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar