Back in Business

Så var årets tävlingspremiär avklarad. Det gick sådär. Hooken satt som en smäck och de gånger den inte gjorde det så slog jag riktigt tjänliga slag med lätt draw. Duffade några chippar. Skickade några wedgar till fel postnummerområde och puttade... som ett fyllo. Nå, det blev ett gäng par på kortet till slut men det berodde mest på att jag fick spela från röd tee och då är det ju som att stjäla godis från småbarn att göra par på parfemmorna bara man låter bli att slå bort bollen.

Kjell, som jag blivit lottad att spela i par med, kämpade på bra men med kuslig precision lyckades vi synka vårt spel så att vi streckade samma hål och gjorde våra trepoängare på samma hål. Sådant betalar sig illa i bästboll... 33 poäng (räknat i huvudet i värmen så det kan vara +/- en eller annan pinne) är ju inte direkt någon vinnarscore.

Bengt var som vanligt trevlig. Ända tills vi satt oss ned efter ronden. Då frågade den f*n mig, som ju varit tämligen osynlig det sista ett och ett halvt åren - om jag märkt vilken trevlig stämning det blivit i klubben. Ska man behöva ta sådant? Jag bara frågar...

Nå, jag tycker fortfarande att Bengt är trevlig och jag förstår hur hans fråga var menad. Och visst har han rätt. Nu har jag, som sagt, inte varit så frekvent förekommande på Sveriges Bästa Golfklubb under en tid (har helt enkelt inte känt något som helst sug att spela golf och då istället ägnat mig åt andra saker) men visst får man känslan av en trevlig och avspänd golfklubb när man är här.

Sven-Ove känner jag från Höghandicaprundorna för något år sedan. Han har utvecklats en hel del som golfare men får inte riktigt ihop delarna till en bra score. Desto mer imponerar hans totala entusiasm för spelet! Man behöver inte ha ett lågt handicap för att trivas och ha roligt på en golfbana.

När jag satte mig i bilen för att åka hem var det Stenson som var sommarvärd och i brevlådan låg Svensk Golf. Är eländet igång igen? Vi får se. Nu ska jag leta rätt på voltarengelen och se till min ömmande vänstervrist