Birdie, birdie och easy par

Birdies har alltid intresserat mig. Långt innan jag ens börjat fundera på att ta upp golf var jag ornitolog. Det var tjejerna i Fältbiologerna som drog. Och en del andra birdies också. Ränderna går aldrig ur så när jag på sexan fick syn på två sångsvanar i det översvämmade diket framför green så struntade jag i golfen och försökte istället att smyga mig tillräckligt nära för att få en skaplig bild med min lilla kompaktkamera. Det blev två birdies.

Efter att, tydligen, ha vilat mig i form (något jag ägnat hela vintern åt) så tvangs jag efter utslaget på sjuan att droppa mig fri för den belagda vägen. Tufft. Och motgångarna fortsatte när jag misslyckades med att nå green med en fadead lillspoon.


Från det läge jag fick och som innebar att jag måste slå en chip över snövallen runt greenen och landa bollen på den eternithårda greenen (jag var tidigt ute) kändes chansen till en tredje birdie på raken rätt avlägsen och det var, visade det sig, en riktig bedömning. Trots att jag slog en känslig chip som gick i luften precis som jag ville och som landade precis där jag ville så blev det sedan inget mera precis som jag ville utan en femmetersretur. Golfen kan vara väldigt kärv.