Övningen den duktiga golfaren till höger i bild gör är nyttig, både för kroppen och för greenen, så ha alltid en greenlagare (eller en lång peg) i nypan när du går upp på greenen. Även om du inte skulle ha gjort något nedslagsmärke med ditt inspel (själv brukar jag rulla in bollen och i bästa fall putta för par) så brukar det nästa alltid finnas något eller några som lämnats av golfare som borde veta bättre.
Nej, krögarn har INTE öppnat ännu. Medlemmarna på bilderna njuter av aprilsolen och
hämtad förtäring efter att ha ägnat förmiddagen åt att lappa och laga efter vildsvinens senaste härjningståg på Gamla Banan. Tydligen så hade det gått ut någon slags uppmaning (som jag och de flesta av klubbens medlemmar missat) eller så hade Brynte (bilderna tyder starkt på detta) likt major Strasser bara gett ordern: "Round up the usual suspects!"
Hur som helst så förtjänar gänget på bilderna (och de övriga som deltog) ett tacksamt hedersomnämnande från oss medlemmar som ägnade denna vackra förmiddag åt annat. Heder och tack!
Ni minns kanske att jag härom året hade glömt min bärbag i mitt skåp i den sk vagnboden? Och att den därför angripits av mögel så att det bara var att kassera den och gå in till LeMo och köpa en ny? Tror ni att man lär man sig av sina misstag? Inte jag i alla fall, tydligen. I år hade LeMo dessbättre en trevlig sk pencilbag (koger, sunday bag) som inte bara var försedd med enkelrem (behöver man sele så är bagen alldeles för tung för att bära runt 18 hål, åtminstone om man ska vara i skick att utföra något som åtminstone liknar en sving även mot slutet av rundan) ochförsedd med vettiga fickor utan även rimligt prissatt. 595 riksdaler, om jag minns rätt. Utan att på något sätt göra reklam för LeMo:s välsorterade och för oss medlemmar i Sveriges bästa golfklubb synnerligen välbelägna shop kan jag avslöja att min nya bag heter FastFold. Tydligen så går det snabbt att vika ihop den? Varför man nu skulle göra det...
Apropå det där med att komma ihåg saker... Läste jag inte någonstans att det är på G attgöra något åt våra sunkiga bagförråd? Det är, hur som helst, högst på tiden! Det blir i längden dyrt att förvara sina prylar där, i vart fall om man inte är noga med att ta hem dem på hösten. Sedan så är det ju mycket trevligare med ett ljust, öppet och väl ventilerat utrymme i stil med det ålänningarna har. Det är trist att de räknenissar som tagit över deras klubb brutit det gamla samarbetet över Ålands hav (med påföljd bla att Trekampen gått i graven eller i vart fall är skendöd) men man kan ju ändå göra ett studiebesök.
Förresten, ni som ska köpa nya prylar eller bara fylla på boll- och pegförrådet inför säsongen; Gör det i shopen på klubben! Där finns inte bara (eller kan tas hem) allt man behöver utan man får också service och goda råd. Ett råd ni kan få (alldeles gratis) av mig är att kolla greppen på era klubbor. Klubbor av god kvalitet håller i många år men det gör inte greppen. Att (försöka) spela golf med gamla grepp är ungefär som att köra bil med gamla blankslitna däck, dvs inte att rekommendera. Med en omgång nya grepp är det precis som att spela med nya klubbor (fast billigare).
Greenerna på Gamla Banan lyser fortfarande vita men det är inte snö utan fiberduk. Den tycker jag kan få ligga där några veckor till så att gräset hinner komma igång ordentligt innan spelet släpps på.
För även om det säkert finns önskemål hos medlemmarna att banan ska öppna så är vi ju så lyckligt lottade att vi har två banor. Nya Banan, numera tolv hål lång, är redan öppen och igår, mitt på dagen en lördag, behövde man inte ens lägga en boll i rännan eller överhuvudtaget vänta för att komma ut.på en trevlig runda.
Själv blir jag alltid glad när jag ser en bollränna. Även om den är full med bollar. Det känns så mycket mera golf än datorer och bokade tider. Det finns många skäl att gilla Nya Banan.
Åk ut och läg din boll i rännan!
Hur som helst så är greenerna på Nya Banan redan nu augustagröna. OK, riktigt lika snabba är de kanske inte... Men de duger bra för att varsamt väcka puttningen efter vintersömnen.
Faiteways och ruff är ännu inte lika gröna och lär behöva några veckors vårsol för att växa till sig men redan är ruffen intressant att gå på upptäcksfärd i. Som alltid.
Det andra hålet är betydligt knepigare. Faktum är att det på många sätt, eller kanske snarare för många, är banans svåraste. På pappret kanske inte en dogleg parfyra på 343 meter framstår som ett monster men det här hålet har tänder. På den upphöjda teen ser det överkomligt ut. Bara att slå en hyfsat rak och lång drive och fairway ter sig väldigt bred. Där har ni den första fällan som många faller pladask i. Varje gång. De satsar allt på att få till den tillräckligt långa driven men slarvar med siktet och plöstligt är den ospelbara ruffen på båda sidor om fairway väldigt mycket i spel. Den upphöjda teen är ofta en nackdel eftersom det vanligen blåser motvind eller sned motvind som förstärker all sidskruv (särskilt om man försöker kompensera för motvinden genom att ta i litet extra) och jag har fleraa gånger sett hookade utslag landa på fyrans fairway. Hur många slicebollar som ligger i skogsbacken till höger vet ingen.
Om man inte slår riktigt långt måste man ligga till vänster i fairway för att ha ett fritt inspel. Ett problem är att inspelet då blir långt. Och (ungefär två klubbor extra) uppför. Ett annat problem är att den upphöjda greenens yta är konvex. Ofta är den dessutom hård. Det är ungefär som att spela in mot taket på en gammal VW-bubbla. Från 150 meter. Uppför.
Att det inte är lätt att få ett inspel att stanna på greenen insåg banarkitekten och därför fanns det en hjälpande uppsamlingsbunker i den spellinjen, dvs till vänster bakom greenen. Den bunkern har nu, oklart varför, lagts igen så att diket några meter bakom greenen är ordentligt i spel.
Själv gör jag det här hålet enkelt för mig. Eftersom jag inte "behöver" göra par här så brukar jag smeka ut en järnfemma eller -fyra mitt i fairway och sedan, med ett kort järn, placera bollen på lagom avstånd för en liten pitch med sandwedgen mot flaggan. Slår jag det slaget bra så har jag oftast en rimlig parputt. Att spela på det viset kan kanske tyckas tråkigt men slår jag bort bollen med drivern från tee blir det ofta trippelbogey och sådana tycker jag är vansinnigt mycket tråkigare än vad par och bogeys är.
Vår Gamla bana är en skön promenad men jag hör till dem som envist hävdar att Nya banan är bättre. Skälen till det är att hålen, utan att vara omöjliga, är mer krävande. Ta ettan, till exempel. Att få bollen på den lilla och knepigt dolda greenen på "rätt" antal slag kräver att man spelar hyfsat bra.
Utslaget är enklast. Hör man till den kategori spelare som kan nå greenen på tre slag är vattenhindret till vänster inte i spel och landningsytan bortom detsamma är hur bred som helst. En ganska bekväm drive, precis som det bör vara på ett öppningshål, men sedan blir det knepigare. Andraslaget spelas uppför vilket, om man vill ha ett bekvämt (eller åtminstone hanterligt) inspel kräver mer klubba än vad man skulle kunna tro. Fairway ser rimligt bred ut men det är en synvilla eftersom man bara (annars blir inspelet blint och riskabelt) vill ligga till höger (men inte för mycket till höger för då tvingas man slå sitt inspel från - för en högerspelare - ett läge med bollen ovanför fötterna.
Har man lyckats placera sitt andraslag så är belöningen ett ganska enkelt inspel. Man kan faktiskt välja mellan att slå ett högt slag fram till flaggan eller ett lägre slag som landar kort om greenen och rullar fram till hålet (eller dess omedelbara närhet). Ligger ens boll, däremot, till vänster i fairway så ser man inte flaggan (eller ens greenen) och är tvungen att slå ett exakt lagom långt och högt inspel. Detta innebär att trädkronorna till vänster kommer i spel. Bunkern kan kompetenta spelar bortse ifrån men den lilla dammen till höger om greenen är mer i spel än vad man tror. Särskilt något korta inspel som landar i slänten kort höger om green kan, särskilt när det är torrt, studsa ner i vattnet.
Är man på green på tre slag har man, på den lilla och ganska platta greenen, en god birdiechans.
Så som jag beskriver det ovan kan långt ifrån alla spela. De slår helt enkelt inte tillräckligt långt (åtminstone inte med den grad av precision som krävs). Det är, gissar jag, denna majoritet av spelare (och medlemmar) som föredrar Gamla banans snällare hål. Jag minns en serietävling för x antal år sedan som hade (med kort varsel sedan Norrtelje GK hoppat av sitt värdskap eftersom banans egensinnige ägare upplåtit banan till ett företag) lagts på vår dåvarande niohålsbana. I eftersnacket benämndes öppningshålet som ett par tio-hål...
Och det är klart. Många behöver fyra eller fler slag för att nå upp till greenen men de som har det behovet är inte scratchspelare och spelar heller inte på scratch utan har ett, två eller till och med tre handicapslag sig tilldelade på det här hålet. Spelplanen för en kortslående golfare som siktar på att det sjätte slaget ska vara en putt ser naturligtvis något annorlunda ut än för den starkare spelaren men principerna är desamma. Många kortslående spelare envisas emellertid med att spela som om de vore långtslående och försöker, helt i onödan, slå onödigt långa (svåra) slag. Från röd tee mäter hålet 445 meter. För att nå greenen på fem slag räcker det att slå cirka nittio meter. Fem gånger. Kan man slå bollen 120 meter så räcker det med att man gör det en gång. Slår man sedan tre raka nittiometersslag så har man bara en liten knuff på runt femtio meter kvar för att placera sin boll på puttningsytan.
...är det höst. Det är inte så illa. Då brukar banan och svingen vara som bäst och temperaturen behagligatt spela golf i. Jag är, har jag kommit fram till, egentligen ingen sommargolfare.
