Imponerande!

Ibland har man förmånen att få spela med någon som verkligen imponerar på en. Det hade jag i kväll. Egentligen så hade jag gett upp det här med Höghandicaprundan för i år eftersom intresset verkade så klent så den här veckan hade jag inte ens försökt puffa för den. (Fast vad jag skriver här på bloggen kanske är helt irrelevant nu när Sveriges bästa golfklubb tagit bort länken hit från sin hemsida...) Nå, hur som helst så kom det ett gäng mess från folk som meddelade att de tänkte komma så det var ju liksom bara att plocka ihp några klubbor och åka ut.

Han som impade på mig kommer inte att få spela några fler Höghandicaprundor. Inte som höghandicapare i alla fall. Däremot är Hampus alltid välkommen som spelsällskap och som fadder. 25 poäng skrapade han ihop på 9 hål. Det är sådant som är det häftiga med Höghandicaprundorna. Att få vara där när det händer. Tack, Hampus, för sommarens golfupplevelse!

Det skulle, så var i alla fall tanken, ha varit bilder i det här inlägget. Fotoljuset var magiskt i kväll. Dessvärre var batteriet i min kamera mindre magiskt och mer urladdat...

Vad var det då som var så imponerande med Hampus rond? Jo, att han spelade så smart. Så moget (och grabben har just börjat sjuan). För det första så slog han ut med träfemman på alla långa hål (trots att han hade en driver i bagen). För det andra så hade han ingen längre järnklubba än sjuan med sig. För det tredje så höll han sitt humör under kontroll även när han råkade slå ett dåligt slag. Det receptet gjorde att han, trots att han egentligen inte gjorde något märkvärdigt, inte tappade poäng på något av hålen. Tre tvåpoängare var de enda "plumparna" i protokollet. Svårare är det faktiskt inte men ändå är det imponerande att se när någon gör det!

Själv hade jag en magisk puttrond. 12 puttar på 9 hål. Med en hickoryskaftad bladputter från förra sekelskiftet. Magiskt!