Ett trist fenomen inom golfen är att det alltför ofta, när fråga är om partävlingar med handicap och attraktiva prisbord eller till finalspel maskerade prisresor till värden som vida överstiger vad som är tillåtet enligt amatörbestämmelserna, dyker upp par som gör, i förhållande till sina handicap, misstänkt bra resultat. Ibland handlar det om relativa nybörjare som är på väg ner i handicap och som får allt att stämma men ofta rör det sig om erfarna golfare som specialiserat sig på just partävlingar (och som i just sådana tycks spela i en helt annan division än vad deras handicap ger anledning att förmoda).
I Sveriges bästa golfklubb hade vi, för något år sedan, en incident i en av en biltillverkare sponsrad tävling där ett par greenfeespelare vann stort. Herren i paret hade, på egen begäran, blivit rejält höjd av sin hemmaklubbs handicapkommitté efter att, enligt egen uppgift, hållit uppe med spelet ett tag. Exakt på vilket underlag höjningen beslutades vet jag inte men enligt skickliga golfare för vilka jag har förtroende så spelade han i tävlingen snarare bättre än sämre än det handicap han haft före höjningen. En av ledamöterna i vår handicapkommitté gjorde an anmälan om saken till förbundet men den föranledde ingen egentlig åtgärd.
Nu är det naturligtvis helt åt skogen med dyra priser/prisresor i handicaptävlingar och det man från förbundshåll borde göra är naturligtvis att helt ta avstånd från sådana. Det kommer förmodligen aldrig att ske. Därför kommer vi att få fortsätta att leva och spela golf i en värld där det finns materiella incitament till handicapmygel.
I ett uppmärksammat fall för ett eller två år sedan hade en spelare som själv var handicapansvarig i sin klubb höjt sitt handicap rejält varpå han och en kamrat åkte land och rike runt och bla kvalificerade sig till ett finalspel i Thailand (eller var det nu var). Sådana möjligheter till fusk är det inte många som har men vårt svenska golfförbund har, oklart varför, bestämt att vi här i landet (åtminstone vi i handicapgrupp 2-5) ska få spela ett obegränsat antal handicapgrundande sällskapsronder. Varför förbundet anser att det ska vara möjligt att utan egentlig kontroll höja sitt handicap mellan tävlingstillfällen är obegripligt.
Vad kan då vi som inte vill fuska göra? Ska vi börja att höja våra handicap så mycket vi hinner på sällskapsronder för att kunna vara med och konkurrera? Nja, även om man skulle kunna tro att det är vad förbundet anser vara meningen så ställer inte jag upp på det. Däremot så bör vi nog vara mindre tillitsfulla och inte dra oss för att - till berörd handicapkommitté och tävlingsledning - anmäla misstänkta fall av handicapmygel. Det är naturligtvis något man drar sig för och erfarenheten talar för att det i slutänden inte leder någonvart men det bör ändå göras.
Vill du läsa EGA:s handicapreglemente så finns det här. En diskussion om ett känt par (misstänkta) handicapmyglare och en eldsjäls försäk att få någon att stoppa deras framfart kan du ta del av här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar